STR-Ts tre första decennier återspeglar väldigt tydligt den nationella minoritetspolitikens utveckling under samma tidsförlopp. När STR-T startades i början av 1980-talet var det i en tid av uppbrott präglad av en ung generation som inte längre ville acceptera synen att inte vara lika mycket värd. Det handlade mycket om att ta makten över sin tillvaro i egna händer.
På 1960- och 70-talen stod Tornedalens självkänsla i flera avseenden på botten. Ett århundrades tvångsförsvenskning, där Tornedalens egen kultur och eget språk setts som mindre värt hade gjort målet att bli accepterad som ”riktig svensk” för många tornedalingar. Till det kom bortrationaliseringen av småjordbruk och arbetstillfällen i skogen som satt igång en snabb utflyttning söderut med en kraftig avfolkning som följd.
Den nya generationen hade genom studier och arbete kommit i kontakt med motsvarande strömningar på andra håll och började se sin bakgrund som något att vara stolt över. Något som dög.
För STR-Ts grundargeneration blev därför uppgiften att lyfta fram det egna språket och den egna kulturen som något som var något värt. Något som dög. Medvetandegörande och mobilisering kring det egna språket och den egna kulturen stod i fokus. Även om det mötte motstånd hos många som kämpat, kanske hela livet, för att bli sedda som ”riktiga svenskar”, så mötte det också ett starkt gensvar hos många.
Som framgår av samtalet mellan de tre pionjärerna (se artikel) gick mycket ut på att starta en dialog med människor runt om i Tornedalen och inte minst ungdomar. Lägerskolan i Rantajärvi är ett exempel på detta. Tidningen Meikäläiset är ett annat exempel på arbetet att nå ut till människor runt om i Tornedalen.
Men, STR-T var i hög grad en del av en större rörelse som gick i samma riktning. Kanske mest framgångsrikt för att väcka och mobilisera många människor var det aktiva kulturarbetet inte minst inom musiken. Det anknöt till inte minst Hasse Alatalos påbörjade arbete på 1970-talet och folkmusikgruppen Norrlåtar. Sedan tillkom andra grupper som JP Nyströms och sånggruppen Sisaret. Och sist, men absolut inte minst, så hade tillkomsten av Tornedalsteatern en stor betydelse.
Allt detta bidrog till insikten om att den egna kulturen dög och att det dög med en kultur på tornedalsfinska. STR-Ts första decennium vände sig således väldigt mycket inåt gentemot tornedalingarna själva i en strävan att stärka självkänslan. Det var ett decennium av väldigt framgångsrik lokal mobilisering. Det var antagligen det decennium där flest tornedalingar själva kände sig direkt engagerade i STR-Ts aktiviteter. Och det lade en stark grund för följande decenniers verksamhet.
Lennart Rohdin
