Läraren Rebecka Szemenkár i Hässleholm har låtit eleverna i årskurs fyra ställa frågor direkt till tornedalingar för att göra ämnet mer levande. Foto: Privat
Det är lätt att bli hemmablind och inte se sina tillgångar. Speciellt för barn kan det vara svårt att förstå vad som är så speciellt med tornedalingar.
– Vi i förvaltningskommunerna är inte i minoritet, vi är i majoritet. Barnen kanske inte har upplevt något annat i sina liv än det här, säger Birgitta Rantatalo som jobbar med revitaliseringsprojekt i skolor.
Birgittas sätt att möta faktumet att bo och verka mitt i en nationell minoritet är att vara konkret i sin pedagogik.
– Jag pratar med barnen om vad som hänger på väggarna därhemma, vad som finns i farmors hus, hur det går till när pappa fiskar … Jag försöker lyfta vår kultur och synliggöra den.
Men ytterst få i landet har det så förspänt som barnen i Pajala, Korpilombolo och Jukkasjärvi. En undersökning som Sveriges radio gjort visar att majoriteten av Sveriges högstadieelever aldrig får lära sig något om de fem nationella minoriteterna, trots att det ska ingå i undervisningen.
Metavisi väljer att lyfta fram två goda undantag: Birgitta Rantatalo i Korpilombolo och Rebecka Szemenkár, lärare på Internationella engelska skolan i Hässleholm.
Skypade med tornedaling
Rebecka berättar hur hon resonerar:
– Jag vill inte att begreppet minoritetsspråk ska kännas som något avlägset, utan jag vill att eleverna i mina klasser får möta det själva.
Efter att barnen i årskurs fyra tittat på filmen ”Elina – som om jag inte fanns” under en lektion kom mycket frågor upp, vilket gjorde att Rebecka tog kontakt med människor som pratar olika minoritetsspråk.
– Frågorna om tornedalingar var främst ”Hur var det för dig när du var liten? Förbjöd din lärare även dig att prata finska?”. De funderingarna är inte så lätta att googla fram svar på.
Klassen lyckades få till ett skype-möte med Bengt Niska (STR-T:s ordförande).
– Det var superroligt. Eleverna uppskattade det verkligen.
– Jag har presenterat alla minoritetsspråken för eleverna och också tagit upp religioner. Det har gjort att ämnena naturligt gått i varandra och vi har diskuterat hur vi ”svenskar” behandlat minoriteter.
Birgitta Rantatalo i Korpilombolo jobbar för att skolbarnen ska se sin egen kultur och värdet av sitt ursprung. Foto: Privat
Ortnamnen i fokus
I Korpilombolo finns Birgitta Rantatalo, tidigare matte och NO-lärare, som den här våren samarbetar med skolor i norra förvaltningskommunerna. Främst är det Gårdbyskolan i Korpilombolo och Smedskolan i Pajala som Birgitta jobbar mot via olika revitaliseringsprojekt knutna till stiftelsen Meän Akateemi. Arbetet finansieras av ISOF (Institutet för språk och folkminnen). Bland fokus-teman finns ortnamnen.
– Det finns gemensamma begrepp som alla använder här uppe även om inte alla pratar meänkieli. Det är namn på olika platser, marker och naturföreteelser.
Läätinkuusi är till exempel en stor gran i Korpilombolo. Sivakkajänkkä är namnet på en speciell sankmark inte långt därifrån.
Birgitta besöker några av de här platserna tillsammans med främst elever som läser meänkieli.
Hon berättar att det finns åtskilliga exempel på fördelar man kan dra av sitt ursprung i norr.
– Sanna Kalla i The Magnettes har till exempel berättat hur coolt det är med rötter i en minoritetsbefolkning när hon kommer ut i världen. Det upplevs som något spännande och de har fått många spelningar tack vare det.
Barn från Korpilombolon matar renar med lav. Foto: Birgitta Rantatalo
Vad beror det på att skolorna är så dåliga på att lyfta fram minoriteter?
– Utbildning om nationella minoriteter har inte inkluderats i lärarutbildningarna och jag undrar hur det ser ut idag på den fronten?
Birgitta förstår att det krävs en hel del för att lärare som redan har fullt upp med ordinarie undervisning också ska lägga in minoriteter.
– Många orkar helt enkelt inte. Planeringstider äts ofta upp av annat. Det kanske krävs att de gör jobbet på sin fritid och då blir det ett motstånd.
Birgitta tycker att lärarnas kompetenshöjande dagar borde användas till att lära sig mer i ämnet.
Slutligen ger hon hopp för framtiden vad gäller den egna minoriteten:
– Jag märker av effekterna av revitaliseringsprojektens insatser. Intresset för meänkieli har helt klart ökat sedan vi började 2010. Fler barn förstår idag meänkieli och fler vill också läsa meänkieli själva. Det är väldigt glädjande.
Hela gruppen (från Pajala och Korpis) samlad på morgonen vid Kaunisvaara nya skola. Foto: Birgitta Rantatalo
