Producenten Deniz Nuray Merdol har sina rötter i Turkiet men känner stor gemenskap med Tornedalen och dess människor. Foto: Privat
-Inspelningen har varit en känslomässig berg- och dalbana med starka berättelser. Det är uppenbart att meänkieli i det svenska majoritetssamhället historiskt sett inte fått ta den plats som det förtjänar.
Det säger Deniz Nuray Merdol, producent på UDSY, som står bakom SVT2:s ”No niin – låt oss prata”.
”No niin – låt oss prata” är en reportageserie om meänkieli. Programmen sändes april-maj i år i fyra avsnitt.
I centrum står olika familjer och gemensamt för dem är att de vill återta språket.
-Ett syfte med programmet har varit att inspirera och motivera dagens och kommande generationer, säger Deniz.
Ett annat att sprida kunskap om tornedalingar och deras kultur till övriga Sverige.
De fyra avsnitten speglar olika faser i den språkliga utvecklingen. Alla personer som medverkar har liknande men ändå olika erfarenheter i sitt närmande att återta sin identitet och kultur.
Med fokus på renarna i Tornedalen. Foto: UDSY
”Som att komma hem”
Språkaktivisten Daniel Särkijärvi från Kalix fungerar som ”katalysator” och inspiratör. Han håller ihop programmet, lyssnar på de medverkandes berättelser och ger familjerna uppdrag för att komma vidare i sina ambitioner. Hans roll har stor betydelse och Deniz lovordar honom. Utan Daniels medverkan hade det blivit en helt annan serie.
Programledaren Daniel Särkijärvi mellan tagningarna med fotografen Tony Zaitoon, UDSY. Foto: UDSY
-För oss har det varit viktigt att få fram så genuina berättelser som möjligt och att de som delat med sig av dem känner sig trygga. Vi ville att de medverkande skulle känna sig nöjda med hur de framställs – och det har vi lyckats med.
För Deniz var det lite som att komma hem när hon träffade tornedalingar.
-Jag känner igen mig i gästfriheten, familjebanden, känslorna och till och med i fejderna som finns. Jag känner en stor kulturell samhörighet med dem trots att jag själv är turk.
Flera ur UDSY:s produktionsteam har rötter i andra länder och har erfarenheter av att inte tillhöra majoritetssamhället fullt ut.
-Jag tror att det har varit en fördel i arbetet. Mina arbetskamraters identiteter och platser i Sverige har inte varit självklara och inte min heller.
Hemmafilmning
Ett medvetet val under inspelningen var att låta aktörerna emellanåt filma sig själva och sina familjer.
-Att ha ett team omkring sig med stora kameror riktade mot sig kan göra att folk stelnar till. Med hemmafilmning blir det mer personligt. Det gör att tittarna kommer närmare den som berättar. Formspråket blir heller inte så statiskt då.
”Jag visar hur man kan göra inlärningen rolig och engagerande”, berättar språkaktivisten Daniel Särkijärvi. Foto: Susanne Redebo
Största utmaningen?
-Den tekniska biten med kylan. Det har varit utmanande att kamerorna kylts ner så fort.
Tagningarna har också krävt ett spring mellan inomhus- och utomhusscener, vilket gjort att linsen ibland immat igen.
Trots det gjordes nästan inga omtagningar, allt är dokumentärt filmat och arbetet har flutit på bra, berättar Deniz.
En annan sak som varit speciell med produktionen är att serien började sändas så snart inpå inspelningarna.
-Det var jättebra för då kändes alltihop fortfarande färskt.
Även sändningstiden var den bästa, mellan klockan 20 och 21 vilket gett många möjlighet att titta i realtid, även om avsnitten nu efteråt också kan ses på SVTPlay.
Fyra familjer från Tornedalen medverkar i programmet. Foto: Susanne Redebo
Kan vi hoppas på en fortsättning?
-Ja, vi hoppas verkligen på en säsong till. Det är definitivt inte slut på berättelser, tankar och känslor i det här ämnet. Så vi jobbar på saken. Utgångsunkten har varit att göra något som är väldigt viktigt, att göra något som berör och inspirerar.
