Nordkalottbiblioteket i Övertorneå kan bli ett nationellt bibliotek med ansvar för litteratur på meänkieli. Foto: Maria Tapani
Blir Nordkalottbiblioteket i Övertorneå ett nationellt bibliotek med ansvar för att ta fram och bevara litteratur på meänkieli? Ett ställe som servar landets övriga bibliotek med böcker på språket och om kulturhistorien? I en ny nationell biblioteksstrategi finns det med som förslag.
Kungliga biblioteket, KB, i Stockholm har fått i uppdrag från regeringen att ta fram förslag till en nationell biblioteksstrategi. Uppdraget innebär att KB ska föreslå långsiktiga mål och strategier för att möta nya behov. Syftet är bland annat att främja demokrati och källkritik.
Erik Fichtelius, tidigare vd för UR (Utbildningsradion), leder arbetet med strategin som ska lämnas över till regeringen i mars 2019. Här finns också delar som rör de nationella minoriteterna.
Fichtelius konstaterar att biblioteken redan idag är så mycket mer än en stor samling böcker och tidskrifter. Men för att hänga med i utvecklingen krävs ökad digitalisering och mer samarbete mellan biblioteken.
Utredaren Erik Fichtelius på KB leder arbetet med den nya nationella biblioteksstrategin. Foto: Privat
Största utmaningen med de förändringar ni föreslår?
– Att göra materialet synligt. Du måste kunna hitta till bibliotekens skatter när du googlar. För att biblioteken ska behålla sin relevans så måste det finnas en ordning för att digitalisera material och göra det sökbart. Och det måste göras som ett nationellt uppdrag, inte lokalt ute på de enskilda biblioteken.
Som en del i utredningen uppmärksammas de nationella minoriteterna. Särskild hänsyn ska tas till nationella minoriteter, står det. Dessa grupper måste involveras, få ansvar och inflytande kring att samla sitt språk och sin kulturhistoria på en plats.
Nordkalottbiblioteket i Övertorneå nämns som en tänkt placering av referensbibliotek för meänkieli? Att det ska tillhandahålla material för övriga bibliotek i landet?
– Ja, men det är bara ett exempel.
Vilket bibliotek som i slutändan får uppdraget är inte klart.
Vi räknar gärna antalet titlar på meänkieli när vi kommer till ett bibliotek och ojar oss över hur få de är?
– Minoritetsspråk har inte så mycket böcker på sitt språk överhuvudtaget, och de som finns kan man inte att ha på alla bibliotek i landet.
Här ger digitaliseringen fantastiska möjligheter, menar Fichtelius. Alla böcker utgivna på meänkieli skulle kunna vara tillgängliga på alla bibliotek, bara de fanns i digital form. Om någon besökare sedan vill ha en speciell bok på papper så finns möjligheten med print-on-demand.
– Men då måste det ske med medverkan från de nationella minoriteterna själva. Det är bara de som vet vilka böcker som finns, vilka skrifter man kan plocka fram.
Bibliotekens uppgift är inte bara att samla referenslitteratur, påpekas det i biblioteksstrategin. Det handlar också om att sprida kunskap om nationella minoriteter.
– Den biten glöms ofta bort. Det kan handla om kulturarvsdokumentation, där olika arkiv och biblioteksmyndigheter samverkar. Hur dokumenterar man en minoritets historia och berättelser?
En annan viktig punkt är att materialet ska vara synligt på biblioteken, finnas samlat och vara sökbart.
Hur bra är biblioteken på att lyfta fram de nationella minoriteterna?
– Jag har ingen uppfattning om det, inte mer än det jag fick med mig från min tid i public service. Där lärde jag mig att det räcker inte med högtidstal utan krävs verkstad.
Med hjälp av digitalisering kan litteratur på meänkieli spridas över hela landet. Foto: Susanne Redebo
Barn och unga lyfts fram som viktiga bitar vad gäller revitalisering av meänkieli?
– En stor del av de böcker som lånas är barnböcker men får barnboksförfattare den ersättning och uppmärksamhet som är befogad? Det går att undersöka lokalt.
– Om språket ska revitaliseras och leva vidare så handlar det om de ungas tillgång. Där är biblioteken en del men biblioteken ensamma klarar inte det.
Det finns bibliotekspersonal som skyller få böcker på liten efterfrågan?
– Det går ju inte att mäta efterfrågan för en liten minoritet på samma sätt som för annat. Tänk om man skulle dra samma slutsats inom public service att ”vi gör inga program på meänkieli för det är så få som tittar.” Vi måste se frågan om nationella minoriteter som en mänsklig rättighetsfråga. Då är inga tittar- eller lånesiffror viktiga.
