”Bastubaletten blev ett sommarkollo för gubbar”

Fem tornedalska män dansar balett i SVT:s dokumentär Bastubaletten. Foto: SVT/Massa Media AB

Samtalen i SVT:s kritikerrosade dokumentärserie Bastubaletten spårade ur ibland.

-Vi pratade väldigt sällan om det som inspelningsteamet ville men de verkade nöjda ändå, säger riksspelmannen Daniel Wikslund.

Daniel är i Mexico och spelar in en musikvideo, men följer ändå SVT:s sändning av Bastubaletten som han medverkar i tillsammans med fyra tornedalsmän. När vi pratas vid har han sett de tre första avsnitten – och han gillar det han sett.

I Bastubaletten är det tänkt att myten av den tornedalska mannen prövas. I slutändan ska alla samtal i bastun och dansövningar under ledning av koreografen Justine Kirk leda till en bastubalett.

De fem männen är kända profiler i Tornedalen: Daniel Wikslund, Fredrik Hangasjärvi, Bengt Aili, Henry Huuva och Bengt Niska. De flesta kände varann sedan tidigare.

Daniels intryck av de första avsnitten är att bilderna av Tornedalen är vackra och konstnärliga samtidigt som teamet fångat en hemtrevlig känsla.

Han gillar att scenariot kretsar kring bastun som ju nästan alla vid gränsen har en relation till.

Daniel Wikslund. Foto Maria Söderberg.

Sveriges nordligaste riksspelman Daniel Wikslund är nöjd över det han hittills sett av Bastubaletten. Foto: Maria Söderberg

Behövde inte tänka

Inspelningen i somras av de fem avsnitten tog en vecka.

-Det var intensivt. Men efter tre dagar kändes det nästan som en livsstil. Det blev som ett sommarkollo för gubbar. Inspelningsteamen talade om för oss vad vi skulle göra så vi behövde inte tänka så mycket själva.

Ibland fick ”gubbarna” små ledord att snacka om, till exempel manlighet, och utifrån det växte samtalen i bastun fram.

Kameramännen hängde i deras hasor åtskilliga timmar varje dag.

Besvärande?

-Neeej… Ju äldre man blir desto mer immun blir man mot sig själv, man bryr sig inte lika mycket. Vi kände inte att vi behövde dölja så mycket, för förr eller senare skulle bristerna ändå komma fram.

Kan inte prata meänkieli

Daniel är 70-talist och den enda i gänget som inte pratar meänkieli.

-Jag är lite udda där men vet att jag representerar en stor grupp som inte kan meänkieli. Jag förstår mycket men talar inte det själv även om jag gillar språket, det är en del av min kultur.

Daniel kan göra sig förstådd på sju språk efter att ha rest mycket och bott i flera länder. Bland annat vistas han mycket i Latinamerika som är något av hans andra hem.

-Med folk jag känner försöker jag prata finska och har gått en del kurser också.

Hans uppfattning är att ytterst få unga pratar meänkieli idag vid gränsen, det håller på att dö ut. Musikerkollegan Fredrik Hangasjärvi kallar han ”den siste mohikanen” och framhåller honom som en förebild.

-Jag vet ingen yngre än han som pratar meänkieli – och han är född 1973.

Fotnot: Bastubaletten går att se i efterhand på SVTPlay.

Växthus-Gunnars barnbarn – känd matkreatör i Stockholm

Sara Wicklin är barnbarn till Gunnar Hietala som startade Hietalas handelsträdgård. (Foto: Privat)

Sara Wicklin satt som liten i Hietalas Handelsträdgård i Korva och följde morfar Gunnars arbete med gurkor. Idag är hon känd matkreatör i Stockholm och kan tacka sin morfars ekologiska tänk för sitt yrkesval.

-Absolut att morfar påverkat mig, säger 39-åriga Sara som varje sommar som barn vistades i Korva med mamma och pappa (som kom från Sri Lanka). Där uppe fanns inget mer spännande än älven och växthusen.

Sara minns särskilt de gula färska mandelpotatisarna.

Så här skriver Sara på sin hemsida: ”Min morfar var en prisbelönt trädgårdsmästare och en sann pionjär inom ekologisk odling. Med en sådan start i livet är det inte konstigt att jag blivit kräsen gällande råvarornas kvalitet. Mitt starkaste matminne är när morfar serverade små mandelpotatisar direkt från landet med hackad lök och smör i en sprucken kaffekopp och ett segt tunnbröd bakat på kornmjöl, tillsammans med morfars gravade lax.”

Sara odlar egna gurkor. Foto Privat

Sara odlar egna gurkor i lägenheten i Stockholm, precis som morfar Gunnar gjorde. (Foto: Privat)

Dopp-i-kopp på Saras vis

-Dopp i kopp är mitt starkaste matminne. Jag har faktiskt plockat in det i några finare sammanhang som vuxen då jag serverat smördränkta potatisar med smör och lök i små paket.

Saras mamma heter Inger och hon i sin tur har flera syskon vilket lett till att Sara har en mängd kusiner på mammas sida. Bröderna Hans och Ulrik Hietala, som i dag driver handelsträdgården i norr, är två av dem.

Sara visste tidigt vad hon ville bli och ganska snart fick hon arbete hos Cajsa Warg på Söder i Stockholm. Hennes passion ledde till att hon började komponera menyer, öppnade restaurang i Paris, jobbade i London och nu bor i Stockholm där hon driver firman Sara Wicklin, Urban Chef. I julas fick hon uppdraget att arrangera ett veganskt julbord för Dagens Nyheters räkning.

Gjort kokböcker och reklam

Denna ”kock” med rötter i Korva jobbar med produktioner, inspiration, kunskap och idéskapande inom mat.

-Jag arbetar med reklam och kokböcker, för tidningar som Hälsa och Baka samt med produktutveckling och catering.

Morfar Gunnars tänk passar så bra i dag då man ska odla småskaligt med de resurser man har. Jag brukar berätta rätt mycket om honom när jag håller kurser och pratar råvaror.

Sara jobbar en hel del med vegankost. Rent och ekologiskt ska det vara och proteinerna ska helst komma från växtriket.

-Jag kallar mig inte kock utan måltidskreatör. Allt fascinerar mig i matlagningen, inte bara att det ska smaka gott utan det ska vara gott för själen också.

Anisbröd från norr. Foto Privat

Anisbröd från norr är något som Sara plockat upp från sin barndom. (Foto: Privat)

Har du tänkt tanken att kombinera Hietalas handelsträdgårds verksamhet med ditt yrke?

-Absolut. Men just nu faller det på avståndet.

Sara har inte varit uppe i Korva sedan 1995, delvis på grund av att hon bott utomlands så länge och nu också har barn i skolåldern att ta hänsyn till.

”Med meänkieli når du fram till de äldre”

En del av personalen på Länsmansgården i Övertorneå. Stående från vänster Kati Vedestig, Mumena Alisada, Ani Mäki och Anne Pasma. Sittande: Berit Lindberg, Inger Lejon och Maj-Britt Funck.

 Det är viktigt att kunna meänkieli när man jobbar inom äldreomsorgen i Tornedalen.

-Ingen av våra boende är helt svenskspråkig, säger undersköterskan Inger Lejon på Länsmansgården i Övertorneå.

Vi träffas under en fikarast på äldreboendet som ligger ett stenkast från kommunhuset. Idag bor 15 personer på hemmet och sex undersköterskor har samlats runt kaffebordet. Allihop växlar ledigt mellan meänkieli och svenska utan att tänka på det.

-Fördelen med att kunna meänkieli är att du når fram till de äldre på ett annat sätt än om du bara kan svenska, säger Berit Lindberg.På Länsmansgården kan alla som tillhör den äldre ordinarie personalen meänkieli, sämre ställt är det med den yngre generationens språkkunskaper.

Att prata med de äldre på deras känslospråk är viktigt, framhåller de. Samtidigt märker de att skillnaden mellan finska och meänkieli är rätt stor. Det uppdagas inte minst när anhöriga från Finland kommer på besök.

-De kan inte alls eller mycket lite, säger Ani Mäki. Ibland säger de att de inte vill gå in till vissa av brukarna eftersom de inte behärskar deras språk. Framför allt uppstår situationen om det är krävande personer som behöver hjälp. Det finns också risk för att en del av de boende lättare blir aggressiva om personalen inte kan språket.

Svårt att prata

Idag finns inga krav på att personer som anställs inom äldreomsorgen i Övertorneå ska kunna meänkieli eller finska. Däremot finns krav på att finsktalande ska kunna svenska.

Berit Lindberg är uppväxt i Kuivakangas, hon pratade aldrig meänkieli som liten och flyttade tidigt från gränsen innan hon återvände när hon var 35 år.

-Först som vuxen började jag prata meänkieli även om jag alltid förstått språket.

I början tyckte hon det var svårt att prata.

-Alldeles i början använde jag det bara tillsammans med de boende, jag ville inte att personalen skulle höra mig.

Berit tror att meänkielin så småningom tappar mark på äldreboenden i Tornedalen eftersom yngre generationer är så inriktade på svenska.

Ani Mäki är inte lika säker.

-Många kvinnor från Finland flyttar ju till Tornedalen, även tjejer från andra sidan älven. Och de pratar ju meänkieli, säger Ani.Själv är hon ett exempel på det, Ani var runt 30 år när hon kom till Sverige 1989 på grund av kärleken.

Ani anser att det är de inflyttade finska kvinnorna som håller liv i meänkielin.

Ani och meänkielen sanakirja

På Länsmansgården finns en ordbok på meänkieli som undersköterskan Ani Mäki visar upp.

Hamnar utanför

Berit Lindberg berättar att det finns risk att boende som inte behärskar meänkieli hamnar utanför gemenskapen. Det finns exempel på det på andra håll i Tornedalen där personer valt boende i Överkalix av rädsla för att inte kunna kommunicera.

Samtidigt påpekar undersköterskorna att personalen växlar ledigt mellan två språk hela tiden. Det är en fördel för alla, både för svensk- och finsktalande.

-Folk utifrån blir fascinerade över hur vi pratar, säger Inger Lejon. Hittar vi inte ett ord på finska så tar vi det på svenska och så fortsätter vi prata.

Maj-Britt Funck lärde sig meänkieli när hon var 19 år och började jobba inom äldreomsorgen. Själv tycker hon inte att hon kan meänkieli så bra, men att det funkar.

-Men så här är det också, säger Maj-Britt. Du måste kunna språket när du jobbar här, annars får du aldrig till en kommunikation med de boende.

Nysvenskar inom vården

På Länsmansgården jobbar en kvinna från Sudan som lärt sig glosor på meänkieli. Ord som sitt, mjölk, mat och kaffe använder hon dagligen.

-Det är bra gjort av henne, säger Kati Vedestig. Nysvenskar har nog inte lika lätt att jobba hos oss jämfört med i södra Sverige.

-Men tänk när våra nysvenskar om 30 år hamnar inom äldrevården och tappar sin svenska. De har bara det gamla språket kvar, kanske arabiska. Då blir det verkligen bekymmer, funderar Kati.

Fotnot: Våra undersköterskor i artikeln ovan dyker upp längre fram i en artikel där de får svara på hur de ser på meänkieli. Är det ett språk och kommer det att överleva?

 

Framgångar för Jord – Tornedalen är hett i hela Sverige

Pajala har aldrig haft så rikt musikliv som nu. Bakom ortens framgångar i musiksverige står läraren Bengt Granberg, berättar Jords sångare Jan Johansson som nu vill erövra Finland.

-De flesta som bor i Pajala har haft Bengt som musiklärare i grundskolan. Han satte ihop kompgrupper och tog in solister, ett tag fick han ihop de bästa kompbanden i landet. Ungdomarna fick en scenvana hos honom.

Både Jord och Raj Raj Band har Bengt att tacka för utvecklingen, påpekar Jan.

Jord har funnits sedan 2001 och Jan har varit med under hela resan. Bandets signum är folkmusik med stämsång: meänkieli som språk kompat av tornedalska melodier.

Tornedalsk musik, hur beskriver du det?

-Glada toner i moll. Det finns en ärlighet och ett djup i texterna. Vissa låtar inom folkmusiken vi spelar kan vara 200 år gamla och det finns en anledning till varför de hänger kvar.

Jan berättar att det går bättre och bättre för Jord. Själv har han bestämt sig för att fullt ut koncentrera sig på musiken och inte längre splittra sig på annat som tar kraft. 2015 avslutades i ett crescendo för Jord som gjorde en bejublad turné i Uppland. Flera dagar i november reste medlemmarna runt, gav prov på sin musik och berättade för publiken vad deras stil står för och varför meänkieli pratas i Tornedalen.

-Vi blev själva förvånade över att det fanns så många tornedalingar i Uppland och att det i princip var fullt på alla våra konserter.

Jord

Jord består av Jan Johansson, Susanne Rantatalo, Erling Fredriksson och Johanna Lindgren.

Stolta tornedalingar

Jan upplever att tornedalingarna blir mer och mer stolta över sitt ursprung.

-Förut kunde de komma fram efter föreställningen och säga lite försynt att de kom från Pajala, Övertorneå eller Haparanda. Nu berättar de med stolthet om sina rötter i någon liten by utanför – så visst märks en skillnad.

Att Tornedalen är hett råder det ingen tvekan om. Jan upplever en nyfikenhet på landsändan, på kulturen och på språket. Gränstrakten syns på teve, i radio, på teater … Själv drömmer han om att Jord en dag står på de stora scenerna och fyller kulturhusen med musik. Kanske också tar sig in på Svensktoppen?

-Det är nog bara en tidsfråga innan The Magnettes från Pajala når Svensktoppen, tror jag.

Hur många resdagar har ni per år?

-170 hade i alla fall jag under 2015. Det blir ju så eftersom det inte finns så stor publik i Tornedalen. Vi vill jättegärna spela här uppe men folket räcker inte till, så då måste vi resa. Det har blivit många resor söderut och även en del i Norge.

I februari deltar Jan på en konsert på Finlandsinstitutet i Stockholm tillsammans med föreställningen Tjära Människa och Tornedalsbandet WAO. Men redan när det här läses har bandmedlemmarna i WAO även deltagit i musikfestivalen Folklandia på färjan Talink Silja som går mellan Helsingfors och Tallin. Nu vill WAO ta sig in i Finland för att sprida sin musik.

WAO i UmeåWilho Akseli Ollikainen (WAO) i Umeå 

 

Drama när Urpos velomobil rullade in i Paris

340 mil i en velomobil mellan Juoksengi och Paris. Och det mest dramatiska som hände var att en kvinna satte sig på cykelns framparti så karossen sprack. Miljökämpen Urpo Taskinen summerar sin osannolika resa till klimatmötet i Frankrike.

Urpo Taskinen, 57 år, från Juoksengi sålde sin bil 2009. Han hade bestämt sig för att hädanefter ta sig fram på cykel. Detta trots att han har hela Norrbotten som arbetsfält i egenskap av koordinator i Naturskyddsförningen. Han ville ändå, miljökämpe som han är, visa att det är möjligt att som enskild person bidra till att minska koldioxidutsläppen.

Han köpte en trehjulig velomobil från Holland, även kallad cykelbil, där föraren sitter i en ”fåtölj” i en kaross med nedfälld huv och trampar.

 

Urpo Taskinen vid velomobilen

Urpo Taskinen har sålt bilen, nu är det trampcykel med huv som gäller.

”Det går undan”

– Jag ser trafiken mycket bättre i den än när jag cyklar vanligt. Och det går undan, du kan komma upp i 80-90 kilometer i timmen i Morjärvsbacken.

Genomsnittsfarten för landsvägscykling i velomobil ligger annars på runt 30 km/h.

Urpo bestämde sig för att cykla ner till klimattoppmötet i Paris COP21 i november i år som en manifestation över miljötänk och visa på möjligheten att ta sig fram utan fossilt bränsle. Resan omfattade 340 mil totalt och tog cirka tre veckor. 21 december cyklade han in i Juoksengi igen efter sitt äventyr. Då hade han bitvis under nerresan haft sällskap av löparna i Run for your life och följt dem hack i häl mot Paris.

– Det är långt enklare än man tror att göra en sådan här resa. Du sitter bekvämt, har god uppsikt över trafiken och jobbar bara med benen.

Urpo gick ner tio kilo på resan (”jag hade en kulmage när jag åkte men nu är den borta”), annars satte resan inga direkta spår.

Du cyklade till Ylitornio, åkte tåg genom Finland och tog färja till Stockholm innan du cyklade söderut. Vad var det mest dramatiska som hände under resan?

– Den gången jag stannade vid ett övergångsställe i Paris.

Frampartiet sprack

Så här skriver Urpo i skadeanmälan till försäkringsbolaget: ”I väntan vid rödljuset vid ett övergångsställe där jag stod helt still, kommer plötsligt en kvinna och sätter sig på velomobilens framparti med hela sin tyngd. Eftersom frampartiet är gjort av glasfiber böjdes glasfibern inåt. Jag skrek givetvis till sittandes som jag var inne i velomobilen. Jag hade ju ingen möjlighet att hindra henne eftersom allt kom så plötsligt. Hon lämnade velomobilen skrattandes.”

I övrigt gick ett kugghjul sönder i Tyskland och två punkteringar drabbade honom.

Vad tyckte du annars om resultatet av klimatmötet?

– En katastrof. Alldeles för mesigt resultat. Man sitter där och beslutar om man ska försöka rädda jorden eller inte. Och man bestämmer sig för att försöka rädda jorden.

Urpo har ingen positiv syn på de snabba klimatförändringarna och säger att nu är det bråttom att agera. Resan ner gav honom och hans fordon ändå stor uppmärksamhet i massmedia och han fick möjlighet att sprida budskapet att alla kan bidra med något.

 

Urpo Taskinens velomobil i Övertorneå

Urpo Taskinens uppseendeväckande mobil väger runt 30 kilo.

I Norrbotten finns just nu tre stycken, varav alla tre finns i Övertorneå.

 

 

 

 

Barnens önskan blev bok med Tornedalsmat

-Det började med att mina barn ville ha recept på maten jag lagade hemma, säger Margit Spolander på Kukkolaforsen Turist & Konferens. Nu ger hon ut sin andra receptbok med lokal anknytning: Vintermat i Tornedalen.

Den första, Tornedalsmat på Margits vis, kom ut för fyra år sedan och blev en stor framgång. Boken ledde henne till vinst i tävlingen Årets svenska måltidslitteratur på Grythyttan och vidare till internationell litteraturpristävling i Paris.

-Jättemånga i södra Sverige köpte boken som present till kattvakter och blomvakter. Den väckte många minnen, folk kommer ihåg hur deras mormor eller farmor lagade vissa rätter och vill uppleva det igen.

Margit och dottern Johannah står för ett femtiotal recept medan matjournalisten/fotografen Manne Stenros fotat stämningsfyllda bilder, inte minst från Kukkola. Boken är skriven på tre språk: svenska, finska och engelska.

Framgången gav Margit blodad tand, men den här gången ville hon satsa på vintermat och döpte boken till just Vintermat i Tornedalen.

-Just rötterna här uppe och minnet från vad man åt som barn har fått spegla innehållet, till exempel nätting, dopp i kopp, halstrad sik …

Går det att ”översätta” recepten till andra landsändar som inte har tornedalska råvaror?

– Javisst. På västkusten finns ju rökt makrill och lax, så det är bara att byta fisksort och justera. Det blir inte exakt likadant som i recepten men grunden är densamma.

Den principen använder för övrigt Margit själv när hon utvecklar smaker utifrån tornedalsk mylla med internationell touch.

-Om jag äter något gott i Mexico eller Vietnam börjar jag fundera på hur man kan översätta det till tornedalska mått.

Så uppstod till exempel åkerbärsvinägrett och tornedalsk lingontzatziki.

Massor av spännande sikrätter har också uppstått efter att Margit ätit plattfisk utomlands. I nya boken finner vi förutom mat Johannahs björklövssnaps liksom pepparkakor och saffransbröd bakade på Kukkolavis.

-Råvarorna är otroligt viktiga för oss här i Tornedalen och vi försöker pumpa ut matkulturen så långt det går så fler får njuta av den.

Boken passar in i regeringens vision om Det nya matlandet Sverige där lokalproducerat lyfts fram kopplat till turism och förädling av egna råvaor. Vintermat i Tornedalen lanserades 11 december och trycktes i 2000 exemplar. Den går att beställa via www.kukkolaforsen.se och kostar 340 kronor.

Manne Stenros, Margit Spolander och Johanna Spolander

Manne Stenros, förläggare, Margit Spolander, receptutvecklare och

Johannah Spolander, restaurangansvarig Kukkolaforsen.

 

 

”Det var härligt att svära på meänkieli”

-Det var härligt att svära ordentligt på meänkieli, säger Christina Hedström som dubbat delar av ungdomsthrillern Vikingshill för SVT:s räkning till meänkieli.

Vikingshill är ett mörkt ungdomsdrama om vänskap, roller och identitet och är inne på sin andra säsong i SVT. Alla avsnitt finns att se på SVT Play. Serien handlar om Elin och hennes mamma som flyttat till en ny stad. Det visar sig att Elin är på pricken lik en annan flicka som manipulerade och styrde sin omgivning.

Förlagan Reservoir Hill har varit en stor framgång i hemlandet Nya Zeeland och belönats flerfaldigt.

När Christina Hedström, född i Liviöjärvi och tidigare ordförande i Tornedalingar i Stockholm, fick reda på att produktionsbolaget EuroTroll sökte röster på meänkieli till ungdomsdramat, nappade hon.

Produktionsteamet tyckte att hon var som klippt och skuren för rollen som Julias mamma, som dyker upp i del tre av andra säsongen. Mamman har visserligen inte så många repliker i avsnittet men hon är duktig på att vräka ur sig sin frustration i några meningar. Julias mamma befinner sig just då på sjukhusbesök och dottern ligger medvetslös i en säng.

Svårare än hon trodde

-Jag fick svära ordentligt på meänkieli, det var härligt, säger Christina om inspelningen som gjordes i november. Men det var inte så lätt som jag trodde.

Christina fick i inspelningsstudion i Stockholm se filmen samtidigt som hon skulle ta Julias mammas svenska repliker på meänkieli. Tajmingen var en utmaning.

-Jag tog inte i så mycket som behövdes för rollen, så jag fick ta om det och lägga mer krut på rösten. Jag lade till några svärord också. Det var härligt att släppa loss.

Christina gillar att medverka i filmer. Hon finns med i registret statist.se på nätet där produktionsbolag söker statister till filmer och reklamuppdrag. Tack vare det har hon synts i tv-reklam för ICA, Coop och Becel och tog också på sig rollen som meänkieli-speaker i tv-serien Raja/Gränsen där Markus Fagervall och Tony Björkenvall reste runt i Tornedalen.

Uppträder med känd pianist

Nästa gång vi ser henne i tv spelar hon julbordsgäst i serien Tjockare än vatten som visas hösten 2016.

Vad driver dig?

-Jag tycker det är dags att komma ut ur garderoben nu, ha ha! Inte alltid vara så försiktig och tänka ”nå inte ska väl jag …” Jag tycker det är så kul att våga uttrycka sig.

68-åriga Christina, som kommer från den musikaliska släkten Pääjärvi, har nu också börjat ta sånglektioner och förbereder en föreställning ihop med den kända pianisten Sven Idar som bland annat kompat Lill-Babs. Till våren lär vi se Christina och Sven på någon scen i Stockholm.

Fotnot: Porträttet på startsidan är taget av Camilla Cherry.

Christina Hedström sjunger

Christina Hedström från Liviöjärvi gillar att uppträda och har blommat ut ordentligt på senare tid.

 

 

 

En bok om utanförskap i Tornedalen

Är du tornedaling och kan inte prata meänkieli? Har du vuxit upp i en kultur där du har bristfälliga språkkunskaper? Då ska du läsa Katarina Kieris senaste bok Vårt värde.

-Att ha en stark medvetenhet om sina rötter och att inte ha tillgång till det fullt ut, känner nog många igen sig i oavsett var i världen de vuxit upp, säger Luleå-födda författaren Katarina Kieri som nu skriver på sin 20:e bok.

Vårt värde, som kom ut i höstas, har fått fina recensioner i media i hela landet. Det är en poetisk roman som handlar om att växa upp i en trakt under 1960- och 70-talen som gränsar till en gränstrakt.

”Vårt värde” handlar om utanförskap inom en minoritet, att inte kunna språket meänkieli och att därför inte kunna ta del av den kultur man själv är en del av.

Jag är generationskamrat med Katarina och känner igen mig i så mycket. Boken trollbinder mig från första sidan för äntligen har någon vågat skriva om oss som inte kan språket.

Var det var ett handikapp för dig att växa upp utan tillgång till meänkieli?

-Nej, som barn reflekterar man inte över sådant, det är som det är. Man orienterar sig mellan olika punkter och anpassar sig.

Men visst kan hon i dag känna en sorg över att inte kunna prata meänkieli även om hon förstår mycket.

Låg status

-Det här skedde också i en tid då det inte var högstatus att ha finskspråkiga föräldrar.

Katarina och hennes jämnåriga ville själva tillhöra den svenska kulturen. Bara faktumet att växa upp i Norrbotten på den tiden hade tyvärr inte så hög status.

-Inte nog med att vi inte kunde finska när vi var små, vi fick dessutom höra det när vi växte upp. Som barn kunde man ganska ofta få gliringar för att man inte kunde språket.

Med språket var det mycket som stod på spel, berättar Katarina. Att inte kunna prata med släktingar var jobbigt förstås, att känna ett utanförskap och att längta efter något man inte hade tillgång till. Att ständigt be folk prata svenska när man inte fattade finska.

-Idag känner jag att det är som det är. Jag känner mig försonad med det. Det jag växte upp med är inget trauma för mig utan min utgångspunkt i livet.

Hitte-på-finska

I boken väver hon in små korta meningar och uttryck på meänkieli och bitvis är det ett slags hitte-på-finska (smaalbeeni, gruvistrejki …).

-Det var så skönt att våga skriva ner de orden och uttrycken. Men det kändes samtidigt som att ta upp sina smutsiga underkläder och blotta dem.

Du har skrivit för barn, unga och vuxna och rör dig ledigt mellan tre grupper.

-Det är den här bredden som är jag. Att skriva både för barn, ungdomar och vuxna är inte så vanligt men många nordliga författare gör det. Det finns en teori om att det kommer från småbrukartraditionen: man sysslar med lite av varje.

Just nu skriver Katarina på tredje delen i en barnboksserie som är kopplad till Vero hit och dit och En annan ande.

Du brukar komma in i ett tillstånd ungefär halvvägs i berättelsen där du hamnar i en svacka och tappar självförtroendet?

-Ja, precis där befinner jag mig just nu, ha ha.

När Katarina skriver en berättelse har hon mycket energi i början, det är spännande att se vart det tar vägen.

-Någonstans i mitten måste jag ta mig an det jag skapat och fundera på fortsättningen. Där ska början och slutet knytas ihop och det är då jag blottar mina tillkortakommanden.

Du har nyligen utnämnts till filosofie hedersdoktor vid Luleå Tekniska universitet. En del av motiveringen lyder ”Hennes poetiska språkbruk i beskrivningar av vardagsnära ämnen gör henne till en säregen röst i svensk litteratur.”

-Ja, det är verkligen hedrande, jag blev otroligt överraskad, glad och stolt över utnämningen.

Katarina säger att det är en märklig sysselsättning att vara författare. Arbetet sker i tystnad och läsandet av böckerna sker också ofta i tystnad.

-Jag kan ibland undra om det jag håller på med egentligen når någon enda människa. Att då få en sådan här utmärkelse ger ett svar på tal.

Katarina Kieri. Foto Håkan Liljestrand

Katarina Kieri tycker det är ett märkligt yrke att vara författare. Allt arbete sker i tysthet. Foto: Håkan Liljestrand