7-åriga Elsa vill prata meänkieli – som mormor och morfar

Elsa Liinanki, 7 år, i Järfälla vill läsa meänkieli till hösten. Mamma Madelene kommer från Tornedalen. Foto: Leon Liinanki

I Järfälla kommun finns Elsa Liinanki, 7 år. Hon vill lära sig meänkieli, språket som hennes mormor och morfar pratar i Pajala.

– Initiativet kommer från henne själv, säger Elsas mamma Madelene som lämnat in en ansökan till Kolarängskolan.

Sedan förra sommaren har alla barn laglig rätt att få modersmålsundervisning, även om de inte använder språket dagligen hemma eller ens har grundläggande kunskaper i det. Nya lagen öppnar upp för en språkrevitalisering där ännu fler kan hålla kontakt med sitt ursprung.

Många föräldrar försöker uppmuntra sina barn att lära sig det språk som mor- och farföräldrarna pratar. Men för Elsas del kom önskemålet från henne själv.

I Elsas familj, som bor i Kallhäll nordväst om Stockholm, är det bara mamma Madelene som förstår meänkieli. Madelene är uppväxt i Kiruna och dotter till Marianne och Hans Liinanki.

Elsas äldre syskon har inte haft samma intresse för språket och heller inte samma möjlighet att läras sig det i skolan.

Mamma översätter sagor

Elsa kan ingen meänkieli idag men hon hör språket omkring sig de gånger hon träffar mormor och morfar. Inte minst under somrarna då familjen vistas uppe i Pajala. Dessutom har mormor försett Elsa med barnböcker på meänkieli.

– De böckerna får jag läsa och översätta hela tiden. Elsa är väldigt språkintresserad, hon gillar att prata engelska också.

Och Elsas mormor är förstås eld och lågor över att hennes barnbarn vill lära sig meänkieli.

Madelene smider nu medan järnet är varmt. Ansökan om undervisning är inlämnad sedan ett par månader och hon ser fram emot hösten då språket ska finnas med på Elsas skolschema.

Madelene hoppas att hon själv kan utveckla sitt språk om Elsa börjar läsa det.

– Då får vi ett gemensamt språk, hon och jag.

Eva Fredriksson på Järfälla språkcentrum meddelar att hon tagit emot ansökan från Madeleine. Största utmaningen nu är att hitta en pedagog som kan undervisa Elsa en timme i veckan, skriver hon i ett mejl.

– Vi kommer att annonsera ut uppdraget inom kort. Idag har vi bara en elev som ansökt om att läsa meänkieli till hösten.

Beas smycken – en kärleksförklaring till Tornedalen

Bea med ett av sina smycken: Blod, svett och beckolja. Foto: Beatrice Svala

Hon kallar sina smycken för Unisex på norrländska med mycket skinn och nitar. Dessutom stansar hon korta texter på dem.

-1 juni är det världspremiär för smycken med text på meänkieli, säger Beatrice Svala med rötter i Pajala.

Nordsvalas produkter tillverkas delvis i Tornedalen på Kero Leather i Sattajärvi, delvis hemma i Ångermanland. På armband och halsband finns uttryck som ”Kyllä se kannatte” och ”Sauna oon valmis” instansade.

-Jag vill att man ska känna sitt ursprung när man bär mina smycken, säger 38-åriga Bea som bor med sin familj i Bollstabruk inte långt från Kramfors.

Inspirationen till Nordsvalas verk kommer från Norrland, Tornedalen och renskötartraditionen. Den enkla rena stilen i armbanden kan associeras till knivbälten.

-Jag vill förmedla känslan av att vara ute på rengärdet och höra skällan. Se skogen, älven och myrarna… Mina smycken är en romantisk kärleksförklaring till Tornedalen.

-Det är en kärlek till ett land utan gränser.

Armband som passar både honom och henne. Foto Beatrice Svala

Armband som passar både honom och henne. Foto: Beatrice Svala

Ska kunna bäras av alla

Produkterna ska kunna bäras av ”alla”, därför gör hon dem i en gränsöverskridande unisex-stil där kulturer korsar varandra.

-Jag var själv en pojkflicka när jag växte upp, var mycket i farten men kunde ändå bära klänning.

Beatrice flyttade till Pajala från Sörmland när hon var åtta år, tillbaka till mammas hemtrakter.

-Jag brukar kalla mig en sörmländsk tornedaling. Skriv gärna att jag inrett vår övergivna sauna här hemma som verkstad. Det ger lite extra känsla att sitta i en bastu.

Bea jobbar i verkstaden som är inredd i en bastu. Foto Beatrice Svala

Bea jobbar i verkstaden som är inredd i en bastu. Foto: Beatrice Svala

Lädret i produkterna är vegetabiliskt garvat på garveriet i Sattajärvi och kommer från nöt eller ren. Att hon låtit stansa in texter på meänkieli på några arbeten förklarar hon så här:

-Språket är en viktig tillhörighet. Grammatiken är jättesvår och jag tycker egentligen det är dumt att meänkieli måste ha grammatik, säger Bea som läst språket vid Umeå universitet.

I grunden är hon grafisk formgivare men jobbar idag som försäkringsrådgivare åt Folksam. Drömmen är att kunna leva på sitt kreativa företag och på sikt flytta upp till Anttis där hon och maken numera är fastighetsägare.

Planer finns också på att utveckla andra produkter än smycken.

Mer information och bilder finns på http://www.nordsvala.se/.

Fotnot: Kero AB samt Tornedal & Co. blir de första återförsäljarna.

Världspremiär för smycken med meänkieli. Foto Beatrice Svala

Världspremiär för smycken med meänkieli. Foto: Beatrice Svala

 

 

Översättaren Erling om meänkielis utmaningar

Erling Wande. Foto: Maria Wande

Vi tar pulsen på Metavisis fem översättare. Erling Wande berättar att hans favorituttryck på meänkieli är ”olla kenninkillä jostaki” (ha det på tungan).

Namn: Erling Wande

Ålder: 76 år

Bor: Uppsala, kommer från Korpilombolo.

Hur länge har du jobbat som översättare?

-Sedan vi startade undervisningen i meänkieli på min institution vid Stockholms universitet på 1990-talet.

Vad har du översatt tidigare?

– Jag har mest gjort kortare översättningar av till exempel administrativa, vetenskapliga och tekniska texter eller granskat sådana översättningar. I samband med en anställning som datorlingvist på Uppsala datacentral satte jag dock igång med att göra Meän kielen sanakirja (1992). Matti Kenttä hjälpte till på sluttampen.

Vad är största utmaningen med att översätta från svenska till meänkieli?

-Att hitta stilistiskt likvärdiga motsvarigheter, till exempelvis moderna svenska slanguttryck eller tekniska och administrativa termer.

Vad gör meänkieli så speciell?

-Det finns många språk som liksom meänkieli existerat och utvecklats i en flerspråkig miljö och inom ett flerspråkigt kontaktnät, men för oss som vuxit upp med det känns naturligtvis många konkreta uttryck och atmosfären kring meänkieli speciell, något som inte finns någon annanstans. En trevlig omständighet med meänkieli är att den har tre huvudvarieteter, som i vissa avseenden är distinkt olika.

Ditt favorituttryck på meänkieli?

-”Olla kenninkillä jostaki” – ha det på tungan; ha på känn. Jag lärde mig uttrycket i 7-8-årsåldern, som nyinflyttad till Narken av en lekkamrat som också var tämligen ny och som kom från Pempelijärvi. Ordet ”kenning” har jag som vuxen också stött på i isländsk poesi, i nynorskan och i en bok av Kalixförfattarinnan Anna Rönnqvist.

Vad tror du om meänkielis framtid?

-Det känns som om det tar lång tid efter det officiella erkännandet innan allting börjar komma igång ordentligt, även om mycket har hänt på sistone. Ett stort problem är att det på en del håll verkar vara svårt att hitta lärare i meänkieli för förskolan och grundskolan.

SVT-aktuella Botoxriders vill se fler skotertjejer

TV-teamet följde Botoxriders från Muonio upp i svenska fjällvärlden. Foto: SVT Meänkieli

SVT Meänkielis nya dokumentärserie Skotergalen/Skuutterihullu fångar kärleken till skoterkörning i Tornedalen.

– När tjejer kör tillsammans med killar uppstår alltid tävlingsmoment, säger Niina Pietikäinen som ingår i tjejgänget Botoxriders. Det slipper vi nu.

-Killar kan dessutom bli stressade av att vissa tjejer är bättre på att köra än de.

Muonio-baserade Botoxriders består enbart av tjejer och dess mission är att uppmuntra kvinnor att köra själv: inte nöja sig med att vara passagerare.

Ahti Aasa från Juoksengi är redaktör för nya tv-serien på meänkieli (och svenska) i tre delar som visas söndagar i SVT 2. Sista avsnittet sänds 22 maj kl 18. Alla avsnitt kan ses på SVT Play i efterskott.

Ahti berättar att arbetet med Skuutterihullu gått undan:

– Vi gjorde vår första inspelning sista helgen i februari och sista inspelningen andra helgen i april. Det har varit ett fantastiskt roligt jobb.

Ahti har tillsammans fotografen Sofie Werner följt Sebastian Asp i Kiruna på tävlingar. Med kompisgänget Botoxriders filmade de i Muonio och Kilpisjärvi och livsnjutaren Tage fann de i Kaalasjärvi och Nikkaluokta.

Ahti säger att det varit lätt att hitta ”skotergalningar” i Tornedalen inför programmet.

– Var och varannan var antingen själv en sån eller kände tio stycken. Det här med skoterkörning är verkligen en del av livet här uppe.

Ahti Aasa från Juoksengi har jobbat med SVTs satsning Skuuterihullu under våren. Foto SVT Meänkieli

Ahti Aasa från Juoksengi har jobbat med SVT:s satsning Skuutterihullu under våren. Foto: SVT Meänkieli

 

36-åriga Niina Pietikäinen från Botoxriders summerar känslan efter att ha gjort debut i tv:

-Det var riktigt läskigt att se sig själv i tv, men jag tycker att teamet fångade passionen för skoterkörning bra.

Hon har visserligen fått reaktioner från bekanta som förvånas över scenen i första avsnittet där hon är nära att börja gråta.

-Jag brukar inte vara så känslosam av mig. Men det var så speciellt med Ahti Aasa och fotografen Sofie Werner. Vi fick väldigt fin kontakt och vi tjejer glömde bort att vi faktiskt talade inför hela svenska folket.

Botoxriders består av fem tjejer från Muonio och Kittilä.

– Att köra skoter är ett sätt att komma ut i naturen och känslan av att kontrollera en maskin på 800 kubik är svår att slå. För oss är skoterkörning lika naturligt som att cykla.

Botoxriders mission är att uppmuntra skoterkörning bland tjejer. Fr vä Niina Pietikäinen, Niina Kallojärvi och Marika Vehovuori. Foto SVT Meänkieli

Botoxriders mission är att uppmuntra skoterkörning bland tjejer. Här syns Niina Kallojärvi, Niina Pietikäinen och Marika Vehovuori. Foto: SVT Meänkieli

 

Men på somrarna finns ingen snö?

– Då kör vi watercross på sjön. Niina Kallojärvi i vårt team har två gånger blivit nästbäst i Finland, hon är riktigt bra.

Redaktör Ahti Aasa berättar om inspelningen:

– Det har känts som en otroligt stor förmån att följa de här människorna och lära känna dem under vårvintern.

Intresset för Skuuterihullu har varit stort, trailern på nätet har delats massor av gånger.

– Reaktionerna har bara varit tummen upp, säger en nöjd Ahti.

 

Tornedalingar delades in i lång- och kortskallar

Curt Persson. Foto: Kjell Öberg

Vad tänkte människor i Tornedalen som blev utsatta för skallmätningar för att ingå i ett svenskt rasbiologiskt system? Curt Persson, filosofie doktor i historia, har forskat om det och vill lyfta fram den lilla människan.

Kirunasonen Curt Persson jobbar som landsantikvarie i Norrbottens län men forskar just nu vid Luleå tekniska universitet i teknisk historia.

Hans utgångspunkt i forskningen om rasbiologin i Sverige under början på 1900-talet har varit den lilla människan. Hon som blev utsatt och den lokala befolkningen som gjorde insamlingen av data möjlig.

-­Rasbiologin i sig är inget problem men när vetenskap kombineras med politik blir det farligt, den här rasbiologin övergick till rashygieniskt arbete med förödande konsekvenser, säger Curt.

I gamla läroböcker ser vi foton på människor som ska föreställa till exempel Norrbottensfinnar och finska typer.

Maria Kristina Larsson f Isaksdotter. Foto Torsten Dahllöf Sr

Curts mormorsmor Maria Kristina Larsson f Isaksdotter (1871-1940). Maria blev mätt och bedömd som Norrbottensfinne. Foto: Torsten Dahllöf Sr.

Auktoriteternas maktspråk

Maria (bilden) är Curts mormorsmor från Kurrajärvi och hon fick illustrera Norrbottensfinne. Hon visste inte vad som pågick när hon blev mätt och fotograferad för i hennes hem pratade man inte svenska.

-Auktoriteterna hade sitt maktspråk och kommunicerade via tolkar. Klassificeringen utfördes som en befallning från staten.

Carl von Linné anser vi vara en föregångare och landsfader. Men det var han som lade upp klassificeringssystemet med koppling till raser. Exempelvis kom han fram till att indianer var röda, koleriska, enkla och stridslystna.

Rasbiologins erkännande som vetenskap sammanföll med många andra historiska händelser, till exempel industrialiseringen, att vi förlorade Norge och Finland och måste bygga upp vår egen nationella bild.

Framtidslandet i norr handlade bland annat om vetenskap och om en exotisk syn på det nordliga rummet (Luleå och Torne lappmarker) och dess invånare.

De viktiga bärarna

Den Dicksonska expeditionen som Nordenskiöld stod bakom för att upptäcka Grönlands inland hade aldrig kunnat genomföras utan till exempel samen Pavas Lars Tuorda. Men det är det få som känner till.

De som hjälpte vetenskapsmännen sågs som andra klassens medborgare och betraktades som lastdjur.

Institutet för rasbiologi i Uppsala grundades med hjälp av två föreningar som körde hård lobbyverksamhet gentemot politikerna: Svenska sällskapet för rashygien och Mendelska sällskapet i Lund.

1920 skrevs en motion till riksdagen i ämnet och världens första institut för rasbiologi startades efter det.

Människor ur alla fem nationella minoriteter i Sverige har blivit mätta och klassificerade vid den här tiden, inte minst tornedalingarna.

-Men det är samerna som fått störst uppmärksamhet.

Svenska turistföreningens gästgiveri i Kurravaara.

Svenska turistföreningens gästgiveri i Kurravaara, där Storfinansens vandring tog in. Gästgiveriet drevs av Olof ”Vuolevi” Tornéus (1828-1917).

Curt hade sorterats ut

Inventeringskorten som fylldes i under hembesöken angav bland annat kön, hårfärg, längd, färg på könshår och hudfärg. Man använde genomsnittsvärden från värnpliktiga som ett index och jämförde människorna i byarna med värden från i princip unga atleter.

Skallindexet innebar att man delade in folk i grupperingarna långskallar och kortskallar.

-Hade man ett index på mer än 80 var man kortskallig, ju lägre index desto närmare den nordiska ariska rasen.

-Om man skulle mäta mig, Curt Persson från Kurravaara, i dag så skulle det komma fram att jag är en kortskalle. Hade jag levt i Tyskland på 30-talet hade jag sorterats ut ganska snabbt.

Känd radioröst gör comeback på meänkieli

Hasse Stenudd är tillbaka i radion som sagofarbror på meänkieli. Sagan om Sigge Sik får nu nytt liv. Foto: Bertil Isaksson/Sveriges Radio

Den kända radiorösten Hasse Stenudd är tillbaka. Nu som sagofarbror på meänkieli i Meänraatio.

-Jag kom på att jag hade saknat radion, förklarar Gällivarebon som egentligen kan titulera sig pensionär.

Den före detta läraren har en rad strängar på sin lyra. Som författare och kåsör har många läst honom, som journalist har han bland annat skrivit i Metavisi när den var kopplad till Haparandabladet. Och i två år var han kommunikatör för STR-T. Nu är han snart 64 år och pensionär – fast ändå inte. Meänraatio i Pajala har anlitat honom som sagoberättare vid ett tillfälle i veckan. Det är boken Ole varovainen, Sigge siika! av Skellefteåbon Helena Renström som Hasse återger på sitt känslospråk.

 

”Hedrande att få bli uppläst av dig på detta vackra språk”, konstaterar författaren Helena i en tråd på Facebook.

Under fem måndagar klockan 17.50 (första avsnittet sändes 2 maj) kan man nu lyssna till Sigge Siks äventyr i Meänraatio i P4.

Boken handlar om äventyr och kärlek i sikens rike Kukkolaforsen.

-Se upp, Sigge Sik! heter ju boken och anspelar på att Sigge ska se upp när han kommer till Kukkolaforsen, säger Hasse. Men han förstår inte uttrycket riktigt. Han träffar tjejen Siggan och kärlek uppstår i Torneälv. Det är en bra lärobok som också finns ute i skolorna.

Sagan utgår ifrån älven och vad som finns i vattnet. Det är en språkbok samtidigt som den lär ut biologi och historia.

Kräver stor studio

Hasse stortrivs i radiostudion i Pajala tillsammans med producenten Bertil Isaksson. Studion tillhör Hasses gamla domäner, han började på Sveriges radios meänkieliredaktion redan 1993.

-Jag tycker det är spännande att läsa sagor i en studio. Jag lever mig in i berättelsen och agerar. När man lyssnar på en saga ska man uppleva berättelsen, tycker jag, så jag utnyttjar hela studion med mitt kroppsspråk. Det krävs mycket utrymme.

Hasse har varit sagofarbror tidigare men då på TV 1998 i rollen som Nalle Puh. Han satt i en soffa i Luleå tillsammans med barn och läste berättelser på meänkieli.

-Det var underbart att göra Nalle Puh på meänkieli. När Christoffer Robin säger ”dumma gamla nalle” på meänkieli så blir det ”tyhmä vanha nalle”. Det låter så härligt.

Hasse är uppväxt med meänkieli omkring sig och har varit lärare i språket för vårdpersonal. Men hans egna två yngsta barn kan bara ett ord var.

-En kan makkara (korv) och den andra mansikka (jordgubbe).

Meri tar upp fighten om språket med gratis barnbok

Meri Alarcón (till vänster) med sina studiekompisar som bidrog till Kyllikki-boken: Matilda Amundsen Bergström och Peter Kostenniemi. Foto: Privat

Hon vill bevara meänkieli och delar nu ut sin barnbok Kyllikki gratis till dem som talar språket – eller svenska. Litteraturstudenten Meri Alarcón, 34, från Kiruna har skrivit om en helt vanlig flicka i Tornedalen.

-Den är inte gjord för att folk från södra Sverige ska tycka att vi är ett exotiskt folk, den är skriven för barn som bor där uppe, säger Meri som är masterstudent på institutionen för litteratur, idéhistoria och religion vid Göteborgs universitet. Jag vill berätta om en vanlig flicka som växer upp i snön.

Boken om Kyllikki, som fått sitt namn efter Meris älskade mormor i Kolari, är en lågmäld berättelse om en flicka som lever sitt liv vid gränsen. Hon upplever norrsken, laviner och mister sin fina träsked en vinterdag under snömassorna. Meri har illustrerat boken själv med enkla ibland lite collageliknande teckningar.

Här finns också plats för barnens egna teckningar.

-Man ska inte vara rädd för att kladda i mina böcker, tycker Meri. Böcker ska inte ses som heliga, alla ska vara välkomna att läsa dem.

Meri blev förra årets Franke-stipendiat och med det följde ett pris.

Postkodlotteriet har gjort det möjligt att göra boken tillgänglig för alla barn som har meänkieli som modersmål eller andraspråk och boken ska delas ut i skolor, bokbussar och på bibliotek i Tornedalen.

Meri har själv illustrerat boken. Foto Privat

Meri har själv illustrerat boken. Foto: Privat

Roadtrips i Tornedalen

Meri valde att skriva barnboken i två versioner: en på meänkieli och en på svenska och har tryckt upp den i 3 000 exemplar.

-Mamma och jag har i vinter gjort roadtrips både på finska och svenska sidan och delat ut dem. De som är kvar ligger i mammas källare i Kiruna.

Meri lärde sig meänkieli som liten tack vare mamma Arja och mormor Kyllikki.

-Som vuxen vill jag vara med i fighten om att behålla språket och ge något tillbaka till Tornedalen som gett mig så mycket.

Men Meri tror att det ligger boken i fatet att den är gratis.

-Folk blir lite skeptiska när den inte kostar något. De kanske tror att det är något fel på den. Men tanken är att den ska nå alla läsare, även dem som inte prioriterar böcker.

Om någon som läser det här vill ha en Kyllikki-bok, hur gör de då?

-Be dem mejla mig, jag skickar boken med post.

Meri Alarcón nås via alarcon.meri@gmail.com. Porto står beställaren för.

Boken passar bäst barn som är 8 till 11 år.

På dressin utefter historisk Haparandabana

Ann-Charlotte Lundkvist (längst till höger) testkörde sträckan Vitvattnet-Karungi förra året. Här med ett par släktingar. Foto: Privat

I sommar är det möjligt att trampa dressin utefter gamla Haparandabanan. Sveriges längsta nedlagda järnväg mäter 9,3 mil mellan Morjärv och gränsstaden men kan delas upp i etapper.

-Känslan att trampa för egen maskin genom naturen är fantastisk, säger Ann-Charlotte Lundkvist som förverkligat affärsidén.

Sträckan mellan Morjärv och Haparanda är på många sätt historisk. Hur många har inte åkt rälsbuss utefter banan och betraktat renar, skog, sjöar och ensliga hus från fönstret? Trafiken utefter gamla Haparandabanan lades ner med viss smärta 2012 på grund av dåligt passagerarunderlag.

Från maj månad i år är det möjligt att åter uppleva allt det sköna i maklig takt (10 km/h) från en dressin tack vare företagaren Ann-Charlotte Lundkvist i Persomajärvi (Hedenäset).

Tio nya dressiner har köpts in och Ann-Charlotte och sambon Lars-Erik Tegbo har totalt 15 stycken att hyra ut när säsongen kommer igång. ”Cyklarna” kommer att vara stationerade i Vitvattnet som utgör knutpunkt för färd antingen mot Haparanda (6,3 mil) eller mot Morjärv (3 mil). Själv tog hon en tur till Karungi förra sommaren (6 mil).

 –Du är mitt i naturen hela tiden, cyklar i din egen takt och far förbi stationshus, sjöar och tunnlar … Du njuter av tillvaron. Det är häftigt och helt unikt för Norrbotten och Tornedalen.

Närmaste dressinbana finns annars i Hudiksvall.

Kostnad: 200 000 kronor

Cyklarna väger runt 60 kilo styck och enligt uppgift är de lättrampade. Har du trots det inte ork att trampa tillbaka till utgångspunkten ordnar företaget Riipibo så dressinen kan hämtas någonstans på vägen.

Ann-Charlotte sitter i styrelsen för Gamla Haparandabanans intresseförening och det var Vigert Haapasaari i nämnda förening som från början kläckte idén. Nu har Riipibo plöjt ner runt 200 000 kronor i projektet och det värsta som skulle kunna hända är om myndigheterna plötsligt beslutade att riva upp rälsen.

-Men då tycker man de borde ta hänsyn till att vi investerat så mycket i det här.

Dressinkonceptet riktar sig inte enbart till turister.

-Nej, även lokalbefolkningen med semesterfirare kan tycka att det är kul med en utflykt på rälsen. Liksom hemvändande tornedalingar. Och Luleåbor och kommuner runt omkring.

Alla kanske inte har någonstans att övernatta, då kan Riipibo ordna den biten också.

Det företagsamma paret har nämligen låtit bygga en timmerstuga med fyra sovplatser, utedass och bastu intill Riipijärvi. Den hyr de ut. Och har man inte lust att åka dressin så kan man ta en vandring upp till Pallakkaberget för att se ut över fyra kommuner (Kalix, Överkalix, Övertorneå och Haparanda).

Mer information finns på www.riipibo.se

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Ann-Charlotte Lundkvist och Lars-Erik Tegbo ser till att det åter blir trafik på gamla Haparandabanan. Foto: Privat

 

Tornedalingar är toleranta och drar nytta av gränsen

Helena Ruotsala från Åbo universitet har forskat om gränsen Haparanda/Torneå sedan 2010. Foto: Privat

Etnologen Helena Ruotsala vid Åbo universitet har forskat om gränsmänniskor i Torneå/Haparanda och kommit fram till att de är tolerantare än andra eftersom de är vana vid nya möten.

Professor Helena Ruotsala besökte nyligen STR-T:s lokalavdelning Tornedalingar i Stockholm för att berätta om sin forskning som pågått sedan 2010. Inriktningen har varit att ta reda på hur vardagslivet ser ut vid gränsen Torneå-Haparanda och gränsmänniskornas identitet.

Helena kallar gränsfolket för regionauter. En regionaut lär sig nyttja de olika länderna till sin egen fördel. En regionaut kan var en pendlare, turist, skolelev eller löntagare som lever sitt liv på bägge sidor.

Här återges en del av forskningen som bygger på intervjuer med 60 personer i Torneå/Haparanda.

Byråkraternas drömmar

Gränsfolket har levt ett transnationellt liv ända sedan gränsen drogs 1809. Olika nätverk har bildats mellan individer, familjer, släkter, företag och organisationer.

– På bägge sidor om gränsen finns i dag byråkrater och politiker som planerar för en gemensam stadskärna med samordnande funktioner. En del av de intervjuade tycker det är en utopi, andra ser det som en realistisk målsättning.

-Stora investeringar och samarbetsprojekt såsom Barents center har skapats av lokala individuella krafter. Myndigheter och politiker har kommit in i bilden långt senare och inga tillåtelser har getts från varken Helsingfors eller Stockholm för dessa gränsprojekt.

Världens fredligaste gräns utsattes för en rejäl prövning under hösten 2015 i samband med demonstrationer på finska sidan mot flyktingströmmen.

-Den markeringen stod i bjärt kontrast till den gränslöshet som människorna blivit vana vid.

Högt pris

Helena jämför Tornedalen med området Alsace i Frankrike som gränsar mot Tyskland. Båda har fått betala ett högt pris när landsgränserna drogs. I Tornedalen märks det genom språkfrågan där staten förbjöd tornedalsfinska och finska i skolorna.

Men tornedalsfinskan har levt kvar och det kulturella utbytet har fortsatt. Inte minst i uppfinningar från Sverige och de målade allmogemöblerna som finns i båda länderna. Trots försvenskningspolitiken har även umgänget över gränsen fortsatt. Lokalbefolkningen har vägrat se gränsen och många har en bror eller syster på andra sidan.

Äktenskap över gränsen och förvärvsarbete i andra landet kallas i forskarkretsar för transnationella händelser. Gränsäktenskap är ofta en viktig orsak till att man vill studera det andra språket. Det finns flera exempel på familjer som ändrat sitt liv när något av barnen gift sig med en person från det andra landet. En svärdotter från andra sidan älven kan förändra en hel familjs invanda rörelsemönster och språk.

Multilokalitet

Multilokalitet betyder att folk bor och verkar i olika mobila sammanhang. En person kan ha flera olika lokala identiteter: Du kan vara tornedaling, Stockholmare och meänkielitalande samtidigt.

Att gå i skola eller ha dagvård i ett annat land känns för många obegripligt men i Torneå/Haparanda är det naturligt. Språkskolan i Haparanda är ett exempel på det liksom den gemensamma busstationen och köpcentrat På gränsen – Rajalla.

Handeln är ett utmärkt exempel på gränsens fördelar. Regionauter har lärt sig nyttja ländernas valutakurser. Hur beror i stor utsträckning på individuella behov och ländernas politiska system.

-För finländarna har det i många år varit förmånligt att handla vissa varor i Sverige beroende på kronans kurs. Men idag har inte bara priset betydelse utan även exotiska och kulinariska skäl bidrar till handeln.

Flyktingströmmen 2015. Foto Susanne Redebo

Flyktingströmmen 2015 mellan Haparanda och Torneå satte ”världen fredligaste gräns” på prov. Foto: Susanne Redebo