Utredningen om en stärkt minoritetspolitik (Ku 2016:02)

Detta är en enkät från Utredningen om en stärkt minoritetspolitik (Ku 2016:02) som har gjorts i samverkan med Svenska kyrkans flerspråkiga arbete, Svenska Tornedalingars Riksförbund – Tornionlaaksolaiset och Met Nuoret.

Regeringen har i september 2016 tillsatt en särskild utredare med uppdrag att göra en översyn och analys av lagen (2009:724) om nationella minoriteter och minoritetsspråk. Med utgångspunkt i översynen ska utredaren föreslå åtgärder i syfte att säkra efterlevnaden av de nationella minoriteternas rättigheter.

Denna enkät går ut till tornedalingar och meänkielitalande i landets kommuner i syfte att ge utredaren underlag att bedöma, hur de själva ser på hur minoritetslagens rättigheter tillgodoses i deras kommun.

Du svarar bara på de frågor du själv vill svara på.
Dina svar på denna enkät är anonyma.

Klicka här för att komma till enkäten

Svaren ska vara inne SENAST 10 februari 2017.

/Lennart Rohdin, särskild utredare om en stärkt minoritetspolitik (Ku 2016:02)

 

Tornedalingar – opålitlig arbetskraft?

Det gamla stationshuset i Övertorneå var under 1970- och 80-talen ett ställe att ta avsked på för tornedalingar som flyttade söderut. Foto: Jan-Erik Westman

För 50 år sedan var tornedalingar inte välkomna i södra Sverige. 1965 fanns det åsikter om att de var opålitliga och missanpassade hoppjerkor som inte hade lust att inordna sig i samhället. Journalisten Susanne Redebo, 52 år, från Övertorneå har kommit över intressanta tidningsklipp på nätet. Läs hennes krönika.

”I ett gulnat tidningsklipp från Småland daterat 1965 rapporteras det om invånare i Barnarp som startat en protestlista mot att bygga hyreshus som skulle inhysa arbetskraft norrifrån. Det här ser jag på en bild som valsar runt på Facebook.

Protestlistan hade startats av polis Knutsson och innehöll 26 namnunderskrifter. De protesterande var rädda för att det nya hyreshuset skulle locka till sig:

1 norrlänningar.

2 sämre folk.

3 utlänningar i allmänhet men finnar i synnerhet.

4 arbetare som fått hjälp genom arbetsförmedlingen.

De räddhågsna förklarade för journalisten att de inte ville bli grannar med ett gäng missanpassade människor som varken hade lust eller förmåga att inordna sig i samhället. Det fanns en rädsla för folk norrifrån, för tornedalingar och deras ovilja att inordna sig i ett samhälle.

Det här ligger så nära i tid och känns ändå så långt borta. Pendeln måste ha svängt någon gång under 1970-talet vad gäller synen på folk norrifrån för då ansågs de vara tillförlitlig arbetskraft.

Ja, för 30 år sedan var det bara att välja och vraka bland sjukhusjobb i Stockholm. Det minns jag själv. Hade aldrig tömt en pisspotta i hela mitt liv men jobb som vårdbiträde fick jag ändå på stående fot.

För många av oss tornedalingar räckte det med att vi i telefon uttalade ordet ”jo” på inandningsluft så var jobbet i hamn.

Jag har en bekant från Pajala som under tidigt 80-tal fick jobb på Volvo i Göteborg och på tåget ner blev han headhuntad av en annan företagare som också ville ha honom. Alla slet i norrlänningarna! Och vi som flyttade fick pengar för att dra: flyttbidrag på flera tusen och gratis flygresor hem i ett halvår för att lindra smärtan tillfälligt. Jag var en av dem som vinkades av på tågstationen i Övertorneå för att aldrig mer komma tillbaka.

Men åter till nutid: Folk på Facebook häpnar i dag över tidningsklippet från 1965 som framhåller norrlänningar och tornedalingar som opålitliga och slöa. En del av kommentarerna påminner oss om det släktskap som finns mellan rasismen 1965 och det hat som drabbar många asylsökande i dag.

Jag läser vidare på Facebook vad folk tycker om det tidigare norrlänningshatet. Åsa skriver: ”Som norrbottning boende i Västsverige så är det bara att konstatera att Norrland är ett annat land, annorlunda, lite svårt och väldigt trevligt.” Annettes replik: ” Men suga vattenkraft och malmen och skogarna och rennäringen? Då duger vi norr om Dalälven!”

Frågan är om pendeln kommer att svänga när det gäller vår inställning till asylsökande på samma sätt som fientligheten mot norrlänningar klingat av? Idag tillhör tornedalingar en erkänd minoritet. Även om vårt språk meänkieli fått en rejäl spik i foten efter att staten försett våra föräldrar med munkavle, så jobbas det ända upp på ministernivå för att rädda det som räddas kan. Det känns bra mitt i sorgen över ett tappat språk.”

Susanne Redebo, före detta Övertorneå men sedan 30 år boende i Stockholmsområdet.

Susanne Redebo Foto Privat

Foto: Privat

”Många tornedalingar är också kväner”

Kartan från 1200-talet visar ett område norr om Bottenviken som kallas Kvänland.

-Vi har varit dåliga på att lyfta fram vår egen historia och föra ut den, säger Gertrud Monlund, styrelseledamot i Kvenlandsförbundet. De som idag kallar sig tornedalingar och lantalaiset tillhör samma folkgrupp, kväner, men känner inte till det.

STR-T:s nya ordförande Bengt Niska flaggade i våras för att en av utmaningarna han står inför blir att göra en gemensam historia synlig kring tornedalingar, lantalaiset (Malmfälten i Sverige), lappalaiset (Finland ) och kvener (Norge). Språket meänkieli är gemensamma nämnaren för allihop men även historian är densamma för folket med rötter på Nordkalotten.

Kväner är ett samlingsbegrepp för en ursprungsbefolkning som fanns på plats på Nordkalotten redan på 800-talet, långt innan gränserna drogs mellan de tre länderna. Huvudsakliga näringarna för ursprungsfolket i Kvenland var fiske och jakt.

-Den historia som är vedertagen i Sverige nu är att har vi har en enda ursprungsbefolkning, samerna, och resten är svenskar. Ingen har forskat i om det finns fler. Vi kväner har egentligen oss själva att skylla för att vi inte tagit fram vår historia utan istället tagit till oss det som andra har bestämt åt oss, säger Gertrud. Bland annat handlar det om den försvenskningsprocess vårt folk utsatts för.

Gertrud Monlund Foto Privat

Gertrud Monlund sitter i styrelsen för Kvenlandsförbundet. Foto: Privat

Konflikt kring marker

En annan orsak till okunskapen om kvänerna kan vara att politikerna inte vill erkänna ytterligare ett ursprungsfolk som får status och börjar lyfta frågor om till exempel rätten till fiske- och jaktmarker. Det misstänker i alla fall Gertrud. Den frågan är inte okomplicerad utan kan skapa konflikter med till exempel samerna.

-Staten har erkänt meänkieli som ett minoritetsspråk men i samma veva har de format bilden av ett geografiskt avgränsat område, inte en etnisk grupp som det ju handlar om. För att klassas som ursprungsbefolkning måste man betraktas som en etnisk grupp och det är ju kvänerna historiskt sett. Långt tillbaka hade vi också ett land som kallades Kvänland.

Hur vet jag om jag är kvän?

– Vi har dokument från 1500-talet där vi kan följa släkter från Pello, Övertorneå, Torneå och Malmfältsområdet. Släkter som flyttade upp mot Norge och hade meänkieli som sitt språk. Mycket finns dokumenterat i skattelängder, kyrkoböcker … Välbevarade bomärken finns också från 1400-talet.

Kvenlandsförbundet bildades 1999 och har en styrelse med personer från Norge, Sverige och Finland. Förbundet har omkring 600 enskilda medlemmar fördelade mellan tre länder. Ledningen jobbar med språk och kultur men framför allt för att behålla kvänernas urgamla rättigheter till land och vatten.

– Vi anser att det blivit en feltolkning av vår historia. Det är kränkande att ett folk som levt här uppe sedan 800-talet inte erkänns. Det strider mot FN:s konventioner om mänskliga rättigheter.

Kvenfolkens dag hålls 16 mars och då hissas kvänernas flagga. Foto Privat

Kvenfolkens dag hålls 16 mars och då hissas kvänernas flagga

Åsikterna går isär

Gertrud påpekar att det är stora och komplexa frågor Kvenlandsförbundet jobbar med och inte alls okontroversiella. Åsikterna är ibland lika många som antalet människor, säger hon.

Hon berättar också att det finns flera personer i Malmfältsområdet som stöttar förbundet i dess arbete men inte vågar ansluta sig för att inte hamna i onåd hos grannar eller myndigheter, till exempel länsstyrelsen och samebyar som reglerar älgjakten på statens mark.

Förbundets övergripande mål är i alla fall att kvänerna erkänns som ursprungsbefolkning av staten, på samma villkor som samerna. Det skulle ge högre status och rättigheter.

Men Gertrud känner att det finns ett motstånd mot det i de politiska korridorerna.

– Så länge man sjunger och dansar och skriver böcker så gör det ingenting. Staten ger bidrag för att till exempel bevara vårt språk meänkieli som minoritetsspråk. Men börjar man göra anspråk på laxen som fiskas i gränsälven så blir det genast mer komplicerat.