Försvenskningsprocessen lever kvar genom de människor som finns i dag i Tornedalens skolor, menar Pär Poromaa Isling som forskat i ämnet. (Foto: Privat)
Svenska skolsystemet är helsvenskt och tränger ut meänkieli och kunskap om Tornedalens historia och kultur. Det visar en studie som Pär Poromaa Isling, lektor vid Umeå universitet, gjort. Men det finns hopp, inte minst i outnyttjade resurser utanför klassrummen.
-När jag gick i skolan fick vi knappt lära oss någonting om det samiska eller tornedalska kulturarvet, berättar 39-årige Pär som växte upp i Haparanda och Gällivare.
Pär (i mitten) är också musiker och medlem i bandet Väärt. Hans släkt kommer från Lautakoski utanför Pajala. (Foto: Privat)
Sedan dess har både urfolket samerna och tornedalingarna erkänts som nationella minoriteter. Men syns det i undervisningen? Pär ville i sin roll som forskare vid Samhällsvetenskapliga institutionen ta reda på hur det ser ut idag: hur är det att vara tornedaling i svensk skola?
Resultatet av forskningen är rätt nedslående. I den nyligen publicerade artikeln ”Young Tornedalians in education: the challenges of being national minority pupils in the Swedish school system” kan vi läsa att när lärarna kliver in i klassrummen försvinner nästintill helt det tornedalska. Både förmedlingen av den egna kulturen och av språket.
Det här förklaras med att det svenska skolsystemet är helsvenskt. Det ger inte utrymme för att släppa in kunskaper om tornedalingarna, kulturen och språket trots att lärarna ofta besitter stora kunskaper i ämnena. Och trots att eleverna efterfrågar det!
Pärs forskning bygger på 28 intervjuer på två gymnasieskolor i Tornedalen. 18 av dem var elever som gick studie- eller yrkesförberedande program, åtta var lärare och två rektorer.
Arbetet resulterade i två studier, varav en handlar om elevernas utmaningar i svensk skola. Den andra speglar hur lärare och rektorer behandlar ämnen och frågor om den egna minoriteten.
Eleverna i Tornedalen känner sig inte sedda som nationell minoritet i dagens skola. (Foto: Pexels)
Ungdomarna som Pär intervjuade visade sig vara väldigt intresserade av meänkieli och sin kultur och ville lära sig mer om det.
-Samtidigt uttryckte de att det saknades den typen av kunskapsinnehåll i utbildningen de gått. Både på grundskolan och gymnasieskolan. Alla 18 elever hade velat lära sig mer.
Varför ser det ut så här?
-Ett av problemen kallar jag för ”koloniala klassrum”. De lärare jag pratade med kunde meänkieli, särskilt de äldre, och satt inne med mycket kunskap om språket och kulturen. Men när de klev in i klassrummen försvann det tornedalska. De fick anpassa sig till klassrummets logik.
-De sa själva att de knappt använde meänkieli eller pratade om det tornedalska när de var i sin lärarroll.
Pär förklarar det med att skolan är en helsvensk institution, det verkar inte finnas plats för tornedalska minoritetsperspektiv i undervisningen. Skolplanen tränger bort de lokala värdena.
Lärarna sa att läroplanen är vag i dessa frågor och tillgängliga läromedel finns inte i nuläget, varken om språket eller kulturen.
I studien dras slutsatsen att svensk språkkultur och politik tränger ut meänkieli och tornedalingars kunskap/erfarenheter i klassrummen.
Utifrån dekoloniala och postkoloniala teoretiska perspektiv kan man se det som ett arv från försvenskningsprocessen, att den lever kvar genom de människor som finns i dag i Tornedalens skolor.
Både lärare och elever uppfattar att deras egen kunskap och erfarenhet inte prioriteras i läroplanen. Lärarna får inte hjälp med vad de ska ta upp och när och eleverna känner sig inte sedda som nationell minoritet.
Är det kört tror du?
-Nej, för det finns mycket kunskap på plats. Dels är ungdomarna peppade och vill lära sig mer. Sedan har du lärare och rektorer som har mycket kunskap. Det finns en bas för att kunna nyttja resurserna bättre.
Hoppfullt är också de ”dekoloniala fickor” som håller kulturen och språket levande. Fikarummen är en ficka där personalen pratar obehindrat meänkieli och berättar på sitt språk om kulturen och händelser.
-Meänkieli är ju så förknippat med praktiskt arbete så i ”fickorna” är den meänkielibaserade kulturen igång. Här finns en outnyttjad pedagogisk resurs och mycket man skulle kunna använda. Det känns hoppfullt och spännande.
Elever och lärare ser heller inte skolan som en plats för kunskapsinhämtning när det gäller den egna minoriteten, den finns istället ute i arbetslivet.
Pärs slutsats är att politiken måste bli bättre på att ge skolpersonalen verktyg för att kunna ge ungdomarna sin kunskap. Skolmyndigheter måste kommunicera till lärare och rektorer att ”vi vill att ni prioriterar de här sakerna”. Som det är nu förmedlas känslan av att de här kunskaperna värderas lägre än annan.
-Det borde vara statens angelägenhet att få till det med till exempel bättre och fler läromedel. Annars blir det ett problem för lärare och rektorer.
Känt är också att Sverige fått kritik från Europarådet för att vara dålig på att följa upp och levandegöra sina åtaganden gentemot nationella minoriteter.
-Svenska skolan måste bli mer öppen för svensk minoritetspolitik.
