Är du tornedaling och kan inte prata meänkieli? Har du vuxit upp i en kultur där du har bristfälliga språkkunskaper? Då ska du läsa Katarina Kieris senaste bok Vårt värde.
-Att ha en stark medvetenhet om sina rötter och att inte ha tillgång till det fullt ut, känner nog många igen sig i oavsett var i världen de vuxit upp, säger Luleå-födda författaren Katarina Kieri som nu skriver på sin 20:e bok.
Vårt värde, som kom ut i höstas, har fått fina recensioner i media i hela landet. Det är en poetisk roman som handlar om att växa upp i en trakt under 1960- och 70-talen som gränsar till en gränstrakt.
”Vårt värde” handlar om utanförskap inom en minoritet, att inte kunna språket meänkieli och att därför inte kunna ta del av den kultur man själv är en del av.
Jag är generationskamrat med Katarina och känner igen mig i så mycket. Boken trollbinder mig från första sidan för äntligen har någon vågat skriva om oss som inte kan språket.
Var det var ett handikapp för dig att växa upp utan tillgång till meänkieli?
-Nej, som barn reflekterar man inte över sådant, det är som det är. Man orienterar sig mellan olika punkter och anpassar sig.
Men visst kan hon i dag känna en sorg över att inte kunna prata meänkieli även om hon förstår mycket.
Låg status
-Det här skedde också i en tid då det inte var högstatus att ha finskspråkiga föräldrar.
Katarina och hennes jämnåriga ville själva tillhöra den svenska kulturen. Bara faktumet att växa upp i Norrbotten på den tiden hade tyvärr inte så hög status.
-Inte nog med att vi inte kunde finska när vi var små, vi fick dessutom höra det när vi växte upp. Som barn kunde man ganska ofta få gliringar för att man inte kunde språket.
Med språket var det mycket som stod på spel, berättar Katarina. Att inte kunna prata med släktingar var jobbigt förstås, att känna ett utanförskap och att längta efter något man inte hade tillgång till. Att ständigt be folk prata svenska när man inte fattade finska.
-Idag känner jag att det är som det är. Jag känner mig försonad med det. Det jag växte upp med är inget trauma för mig utan min utgångspunkt i livet.
Hitte-på-finska
I boken väver hon in små korta meningar och uttryck på meänkieli och bitvis är det ett slags hitte-på-finska (smaalbeeni, gruvistrejki …).
-Det var så skönt att våga skriva ner de orden och uttrycken. Men det kändes samtidigt som att ta upp sina smutsiga underkläder och blotta dem.
Du har skrivit för barn, unga och vuxna och rör dig ledigt mellan tre grupper.
-Det är den här bredden som är jag. Att skriva både för barn, ungdomar och vuxna är inte så vanligt men många nordliga författare gör det. Det finns en teori om att det kommer från småbrukartraditionen: man sysslar med lite av varje.
Just nu skriver Katarina på tredje delen i en barnboksserie som är kopplad till Vero hit och dit och En annan ande.
Du brukar komma in i ett tillstånd ungefär halvvägs i berättelsen där du hamnar i en svacka och tappar självförtroendet?
-Ja, precis där befinner jag mig just nu, ha ha.
När Katarina skriver en berättelse har hon mycket energi i början, det är spännande att se vart det tar vägen.
-Någonstans i mitten måste jag ta mig an det jag skapat och fundera på fortsättningen. Där ska början och slutet knytas ihop och det är då jag blottar mina tillkortakommanden.
Du har nyligen utnämnts till filosofie hedersdoktor vid Luleå Tekniska universitet. En del av motiveringen lyder ”Hennes poetiska språkbruk i beskrivningar av vardagsnära ämnen gör henne till en säregen röst i svensk litteratur.”
-Ja, det är verkligen hedrande, jag blev otroligt överraskad, glad och stolt över utnämningen.
Katarina säger att det är en märklig sysselsättning att vara författare. Arbetet sker i tystnad och läsandet av böckerna sker också ofta i tystnad.
-Jag kan ibland undra om det jag håller på med egentligen når någon enda människa. Att då få en sådan här utmärkelse ger ett svar på tal.
Katarina Kieri tycker det är ett märkligt yrke att vara författare. Allt arbete sker i tysthet. Foto: Håkan Liljestrand
