Min mormor och morfar talade ett konstigt språk i köket i Kiruna. Min mamma och mina mostrar också. De skrattade mycket när de pratade och när vi barn (som växte upp i Stockholm) ville att de skulle översätta sa de att det inte gick och att man kunde uttrycka sig mycket bättre på meänkieli. Samtidigt kallade de språket ”köksfinska” – ett språk som var mindre värt än ”riktig finska”.
Så när vi nu nästan flyttat tillbaka till Korpilombolo visste jag att språket var en del av mina rötter. Några ord kände jag igen men framför allt var det de mjuka språkljuden och den lugna språkmelodin som satt sig i mitt minne.
Med hjälp av systrarna Nylunds lärobok ”Meänkieli” och meänkieli-ruotti sanakirja, ordboken på nätet, började jag försöka läsa och förstå, skriva och prata. Minun nimi oon Åsa. Mie asun Korpilombolossa. Hirvi oon mettän kuninkas. Google translate för finska funkade förstås inte alls. Jag hittade Pohjanen & Mulis grammatik där det fanns exempel som jag aldrig förr sett i någon grammatikbok: Det var kolsvart då vi åkte skidor på isen. I vilken ände börjar man nysta garnet? Vad skulle du göra, om du på en skogsväg mötte en björn? Tullen stoppade dieselbilen i skogen. Men den här kulturen kändes inte alls främmande för mig.
Och texterna på meänkieli är plötsligt inte bara en vägg med en massa ö och ä och dubbla vokaler och konsonanter hit och dit, utan jag ser ord med mening. Och så vackra ord, iltaruska (kvällsrodnad), puolamettä (lingonskog). Längs vägarna blir skyltarna begripliga. Kivijärvi (Stensjön), Karhuvaara (Björnberget), Hanhinvittikko . Jag hittar också fiffiga ord som är svåra att översatta enkelt till svenska: poikkinaittu: gift över gränsen, viinahäät: bröllop med sprit.
Vad är nu skillnaden på tule, tuule, tuuli, tullee och tooli? Jag ger upp! Och Uuenvuenvyö? Kan det ens betyda något? Och grammatiken – Punasessa, pienessä, vanhassa, köyhässä talossa.
Plötsligt upptäcker jag att jag kan förstå lite av nyheterna på meänkieli på radio, och barnsagan om Plupp förstår jag ganska bra. Ibland känner jag igen ett ord, men ordets betydelse har jag glömt. Ibland går orden rätt in i huvudet och jag förstår dem.
Tack vare Rajaton gränslös, språkbadare i Kielipati och alla kurser i meänkieli på Umeå universitet förstår jag mer och mer. Pratet är det svårare med för jag kan inte prata fort och jag vill inte säga fel. Men vad kan man egentligen när man kan ett språk? Och vad är en ummikko egentligen? Om du förstår en del meänkieli så kan du väldigt, väldigt mycket. Och du kan lära dig att förstå och tala, läsa och skriva på meänkieli hur gammal du än är. Det är faktiskt inte omöjligt att lära sig ett nytt språk som vuxen, även om det går lite långsamt. Så säger de flesta språkforskare idag, så det är bara att sätta i gång. Gå kurser, använd meänkieli på något sätt varje dag och repetera, repetera. För egen del kan jag känna mig otroligt nöjd med alla mina små framsteg, men hur får jag språket att leva vidare? Jo, där måste barnen och ungdomarna få lära sig av de vuxna som själva lärt sig som små.
När jag började lära mig meänkieli tänkte jag att jag skulle få veta vad mormor och morfar pratade om där i köket. Så blev det inte riktigt, men ibland öppnas ett fönster femtio år bakåt i tiden när jag känner igen och förstår ett uttryck, eller när jag hör en gammal sång som jag vet att de måste ha hört och sjungit.
Åsa Abelin
