Sveriges mest kända ummikko Charlotte Kalla intervjuas av Daniel via länk. Foto: Privat
Måste man kunna meänkieli för att få kalla sig tornedaling? Hur är det att växa upp med språket omkring sig utan att kunna det själv? Podden ”Proud to be ummikko” består av en intervjuserie med tornedalingar, kväner och lantalaiset som filosoferar kring frågorna. Bakom podden står statsvetaren Daniel Fjellborg, 32.
Daniel är uppväxt utanför Kiruna men bor numera i Luleå där han är anställd som statsvetare vid LTU, Luleå Tekniska Universitet. I bagaget har han också en tid som frilansande radiojournalist.
Daniel pratar själv inte meänkieli men har föräldrar och släkt som gör det.
– Fast ingen av mina äldre släktingar pratar meänkieli med sina barn, så en majoritet av mina kusiner kan inte språket.
Hur väcktes ditt intresse för en podd?
– Jag visste inte att det fanns ett ord, ummikko, för såna som mig förrän för något år sedan. Och det kändes märkligt när jag upptäckte det.
– För mig är det ett tecken på att det är så vanligt förekommande inom den meänkielitalande minoriteten att man till och med har ett ord för det.
De första poddavsnitten släpptes i september i år. Här får vi möta flera kända och mindre kända ummikkos, till exempel Charlotte Kalla, poeten Daniel Väyrynen, Met Nuorets tidigare ordförande Hanna Aili och Höstorkesterns Jonas Pietikäinen.
Hanna Aili, entinen puhheenjohtaja Met Nuoretissa, hunteeraa kielikysymyksestä. Valokuva: Privaatti
– Många av dem som jag intervjuat har inte pratat så mycket om det här med sina familjer eller vänner. Kanske för att det anses ”normalt” att man inte kan språket när man kommer från områden i Tornedalen/Malmfälten. Det är faktiskt mer regel än undantag i min generation att man tappat språket. Jag tror ändå att det är bra om vi diskuterar varför det blev så och vad vi kan göra av situationen.
Vad berättar de i podden?
– Något som återkommer är att de inte pratat om det. ”Det är som det är” liksom. Frågan flera bär med sig är om de kan kalla sig tornedaling eller lantalaiset fast de inte kan meänkieli.
– De funderar också på hur ska de hantera språkfrågan med sina barn och de äldre släktingarna. Hur ska den äldre generationens berättelser överleva om inte språket finns där?
– Och vad ska de göra av sitt eget arv när de inte har det helt och hållet med sig?
Podden ”Proud to be ummikko” har en egen logga och knapp som sprider budskapet.
“Proud to be ummikko” heter podden”. Känner de en stolthet?
– Ordet ummikko är ju ingen positiv beskrivning av en person. Samtidigt känner de jag pratat med en stolthet över sin bakgrund och identitet … Så på så vis är de stolta.
Känner de sorg eller ilska över ett tappat språk?
– De nämner ingen ilska utan funderar snarare på hur det kom sig att det blev så här. De känner snarare en sorg över att inte ha hela sitt arv och ursprung med sig. Språket är starkt förknippat med kopplingen till ens föräldrar och man vill ogärna bli arg och anklaga dem för den här situationen. Man förstår det som att föräldrarna valt att inte föra språket vidare av omsorg för sina barn.
Poeten Daniel Väyrynen filosoferar över meänkielis betydelse för honom. Foto: Privat
Hur känner du själv?
– Det är tråkigt att inte kunna meänkieli. Det ligger så mycket i ett språk. Det handlar om hur man tänker, associerar, namn på platser, att ha kopplingen till äldre generationer. Man kommer inte alltid åt det som den äldre generationen vill uttrycka om det görs enbart på svenska.
– Det jag också vill förmedla via podden är att det ska kännas okej att vara en del av vår minoritet även om man inte kan språket. Det går heller inte att helt lägga skulden med försvenskningsprocessen på den äldre generationen eller den yngre generationen, alltihop är en del av vår historia.
– Ibland känner jag att en del vill lära sig meänkieli i vuxen ålder för att de har ett stort behov av att visa sig värdig, för att få vara en del av gruppen. Här finns en stor mening i att vara mer accepterande. STR-T har ju slagit fast att alla får vara en del av vår kultur med eller utan språket.
Daniel påpekar att det finns andra sätt att hantera sitt ursprung på än att kämpa med att lära sig meänkieli.
– Vi som har den här bakgrunden får väl fortsätta vårt försvenskade liv på olika sätt och samtidigt hålla liv i ursprunget genom att plocka hjortron, jaga och delta i kulturella yttringar utifrån vad man själv orkar och vill.
– Det är ju inget fel i att ha ett språkintresse, ju fler som kan ta tag i det desto bättre. Men man kan plocka upp ord och uttryck på andra sätt än genom studier. Alla behöver kanske inte plugga det.
Susanne Redebo
Fotnot: Ummikko = enspråkig person som inte talar omgivningens språk.
