Björn Ylipää aktuell med nya boken Myröga

–Det har varit en personlig och delvis terapeutisk resa i min egen historia, att tolka myren och en språklig resa i meänkieli, berättar Björn Ylipää på telefon från ett kallt och snöigt Lovikka.

Namnet Myröga kommer från ordet jänkänsilmä som på meänkieli betyder kallkälla, men Myröga är ingen vanlig kokbok, även om den innehåller några egna recept och andras på bland annat rieska, voipaakelsi/smörbakelse, tranbärsbubbel och halstrad strömming. Det är en filosofisk bok i 14 kapitel med många insprängda meningar och ord på meänkieli. Illustrationerna, av Miriam Vikman, är tolkningar av myren och gjorda av köttsaft och blod från älg, tjära, blåbär, mossa, kokkaffe och andra organiska material. Berättelserna bygger på minnen från Tornedalen, men är det en självbiografi?

–Jag säger som gubbarna i skogen, ”man får inte ljuga, men man kanske kommer ihåg lite fel”.

Björn Ylipää är Pajalabon som startade den första pizzerian i Pajala, numera skåning, kock och matkonstnär, men yrkesbanan inleddes som skogsarbetare med att dika myrar.

Hur är din egen relation till myren?

–Som barn tvingades jag ut på hjortronmyren och det var helvetet på jorden, trampa igenom, bli blöt och en helvetes massa mygg. Jag såg heller inget värde i det när jag körde grävmaskin, det var bara ensamt och tråkigt. Idag älskar jag myren. Det är något speciellt med den, någon mystik.

Nyfikenheten på myren efter otaliga älgpass fick honom att börja läsa på om myrar.

–Jag såg de förfallna ladorna som mina far- och morföräldrar använt och jag tänkte att myrar är den sista orörda naturen vi har. Man kan också se myren som en metafor för livet, man ska ge sig ut på myren, trampa igenom och ta sig upp igen.

Björn återkommer till myren som en del av den tornedalska själen.

–Förr levde vi nära myren som var mer värdefull än skogen. Det var enklare att slå myren än att hålla på med skogsbruk. Sen man slutade med myrslåtter har det inte funnits något ekonomiskt värde i myren, men nu har vi börjat prata om biologisk mångfald och att återställa våtmarkerna.

Han menar att myren är som den tornedalska identiteten, det ska vara tungt och svårt – det ska helt enkelt vara krångligt att ta sig över den och han gör en liknelse till tornedalingar som har förlorat sitt språk och sin kultur.

–Idag finns hopp och en stolthet – nu ska vi ta oss över den där myren.

Själv lärde han sig meänkieli som tonåring i skogen när han jobbade som skogsarbetare och språket öppnade upp för humorn och berättelserna. Idag talar han mer och mer meänkieli då resorna norröver till torpet i Lovikka blivit fler.

–Jag har en ständig hemlängtan och det är delvis en romantisk bild. Det känns i hjärtat när man kommer hit, 32 grader kallt och det knarrar under fotsulorna. Man kan säga att jag blev tornedaling när jag flyttade därifrån. Innan var jag skogsarbetare, Pajalabo och krögare. För mig är Tornedalen naturen, älven, språket och matkulturen med råvarorna ren, älg, mandelpotatis och sik.

Myren utgjorde också miljö för boksläppet som ägde rum på Vasikkavuoma slåttermyr.

–Alla måltider i Tornedalen börjar med kaffe och slutar med kaffe, så det serverades kokkaffe med kaffeost och ville man köpa en signerad bok fick man ta sig ut på myren och hämta en.

På vägen till ett exemplar av Myröga hängde några av illustrationerna från boken och det bjöds på smakprover av halstrad löja, brunstgrogg, tartar på älginnanlår, älgköttsoppa med klimp och anisbröd.

Skribent: Karin Skoglund