Eva-Lena Aro Foto: Privat
Eva-Lena Aro, projektledare för ”Kirja muisteluksista”. Foto: Privat
Svenska tornedalingars riksförbund, STR-T, har fått medel för att ge ut en läsvänlig populärversion med vittnesmål från arbetsstugorna. Berättelserna kommer från Sannings- och försoningskommissionens insamlade material.
–Vi vill lyfta fram de personliga berättelserna och människors röster – och det är en mörk historia om kränkningar och övergrepp, berättar Eva-Lena Aro som påbörjade sitt arbete i maj med boken som ska locka allmänheten att få en inblick i dåtidens arbetsstugor i Norrbotten.
Sannings- och försoningskommissionen ska undersöka hur staten och andra myndigheter utsatte tornedalingar, kväner och lantalaiset för kränkningar och övergrepp under 1800- och 1900 talet. Kommissionens uppgift är att undersöka vad som hänt, varför det hänt och vem som bar ansvaret. I sitt arbete har de intervjuat ett stort antal personer som själva har blivit utsatta på grund av sitt ursprung och sitt språk. Många av övergreppen mot minoriteten skedde under barnens vistelse på arbetsstugorna. I Nordkalottsbibliotekets ljudarkiv återfinns citatet ”I helvetet finns bara en eld, men i arbetsstugorna fanns två”, som Eva-Lena använder för att beskriva hur vistelsen på en arbetsstuga kunde te sig för barnen.
–Arbetsstugorna är inte så kända och det är det vi vill belysa. Jag tror inte många förstår vidden av deras påverkan. Vi vill skapa förståelse för minoriteten tornedalingar. Till exempel får man ofta höra att vi tornedalingar är så tysta, men är det så konstigt när man har fått höra att det egna språket och kulturen är fel, säger Eva-Lena Aro.
Arbetsstugorna kom först till som en välgörenhetsgärning under nödåret 1902, men det var också barn som bodde långt från folkskolorna som inackorderades på hemmen. Till en början fanns tvåspråkig personal på vissa stugor, men det blev så småningom förbjudet att tala andra språk än svenska och barn som talade meänkieli blev bestraffade.
Foto: Lea Wikström
Eva-Lena menar att historien om arbetsstugorna är viktig att lyfta fram för en bredare publik.
–Den tornedalska minoritetens historia finns inte omnämnd i den svenska historien eller i skolans läromedel och enligt en undersökning är vi tornedalingar den minst kända nationella minoriteten i Sverige. Undersökningen hon refererar till genomfördes 2020 av Forum för levande historia.
Sannings- och försoningskommissionen kommer att välja ut material som Eva-Lena med kollegor kommer att bearbeta genom att sammanfatta och välja ut citat från intervjupersoner som alla kommer att vara anonyma. För en del är det första gången de berättar sin historia. Men boken kommer också innehålla nytt material från nya intervjuer.
–Vi ska intervjua yngre människor för att få med framtidstro och hopp, till exempel personer som har återtagit sitt språk och de som är aktiva och kämpar för språket – och är stolta över sitt ursprung.
Själv har hon två fastrar som har bott på arbetsstuga med olika erfarenheter av sina vistelser.
–Jag har alltid själv varit intresserad av den tornedalska historien. Jag är uppvuxen med en god berättartradition så intresset för den tornedalska kulturen och historien har jag fått med mig hemifrån.
Båda hennes föräldrar talade meänkieli, men inte med Eva-Lena.
–Det var fattigt att inte kunna det. I gymnasiet läste jag språket och kunde sedan använda det när jag jobbade i hemtjänsten i byarna runt Kangos där jag växte upp.
Boken planeras vara klar i samband med att kommissionen slutredovisar sitt uppdrag i november och hon tror att reaktionerna kan bli blandade inom minoriteten.
–Vissa kan tycka det är jobbigt att vi lyfter fram de här berättelserna och fråga sig, varför rota i det skamliga. Andra tror jag känner, nu äntligen får vi och vår historia komma fram och våra röster får höras.
Skribent: Karin Skoglund
