–Under teaterns aktiva 25 år har vi blivit mer modiga, säger Tornedalsteaterns chef Erling Fredriksson. Foto: Privat
Tornedalsteatern har en lång tradition av att arbeta med meänkieli. Som publik måste man inte förstå allt, men det viktiga är att komma överens med publiken att de kanske inte kommer att förstå varje ord, men de kommer kunna hänga med, menar teaterchefen Erling Fredriksson.
–När vi startade 1986 var språket och berättelserna det som var teaterns signum. Vi har använt språket som en identitetsmarkör, men en helt svensktalande person har alltid kunnat hänga med, säger Erling Fredriksson.
Han funderade själv på om textning av föreställningar verkligen var ett bra sätt när han kom till teatern för fem år sen, men alla han har frågat genom åren tycker det fungerar bra.
– Jag tycker om att arbeta med språket som med musiken, att få språket att flöda. Som konstnärlig ledare tycker jag också det är spännande att forska i språket konstnärligt och dramaturgiskt, vad händer till exempel med en karaktärs status när hen skiftar språk från svenska till meänkieli.
Varje år producerar Tornedalsteatern en professionell vuxenproduktion och en barnproduktion samt en mängd uppsättningar med barn och vuxna amatörer. De har drygt 20 nypremiärer varje spelår. 2005 fick teatern ett nationellt uppdrag och sedan dess är teater på meänkieli inte ettval – språket är numera teaterns kärna.
–Då började vi att mer medvetet prova olika språkmodeller. För till exempel Laestadiusoperan från 2007 satt publiken med ett texthäfte. Sedan cirka fem år tillbaka har vi tekniken för textning. Vi matar in manus i en dator och texten visas på scenen högst upp. Det har gett oss möjlighet att arbeta med språket helt obehindrat.
Vanligast är att de textar meänkieli till svenska, men de har även textat svenska till meänkieli ibland. Det är alltid en avvägning hur mycket meänkieli en föreställning kan innehålla så att alla kan förstå, menar Erling. Genom åren har det skiftat från en sång, enstaka repliker, hela monologer eller att en viss karaktär bara pratar meänkieli. I språkmiljön för meänkieli är det vanligt att arbeta ”randigt”, en karaktär säger en replik på meänkieli och en annan svarar på svenska.
–Nu ska vi prova att mätta texten med meänkieli och testa var gränsen går i barnföreställningen ”Hasse ja Helmi”.
Teatern är i gång med en fjärde produktion, en ”best-of” Hasse och Helmi som handlar om två personer som ska lära sig meänkieli, men har två skilda angreppssätt på inlärning. Helmi är öppen för nya tankesätt medan Hasse är formell och vill ha ordning och reda omkring sig. För varje produktion har de undersökt hur mycket meänkieli de kan lägga in så att barnen fortfarande kan förstå berättelsen. Det är en utmaning för textning är inte ett alternativ för små barn.
–Under teaterns aktiva 25 år har vi blivit mer modiga. Vår utveckling följer hela den meänkielitalande miljön. Teatern ska vara en inspiratör och lite språkaktivist. Nu kan vi få kritik för att vi har för lite meänkieli i en föreställning.
Intresset för att lära sig meänkieli bland unga ökar. Sedan några år tillbaka ansvarar Tornedalsteatern för aktiviteter med språkbad för meänkieli i Suaningi. Här är identiteten minst lika viktig som språket, att man vill vara en del av kulturmiljön och känna sig som en tornedaling, menar Erling Fredriksson.
–Teatern är bärare av språk och kultur. Våra barn och ungdomar som är med i våra amatörteaterproduktioner kommer från den meänkielitalande miljön och de är framtidens kulturskapare. Vi är en viktig plantskola för dem där de får möjlighet att arbeta med språket och kulturen.
Själv konstaterar han att förändringarnas vindar blåser för meänkieli som numera har både ett nationellt språkcentrum och ett nationellt resursbibliotek – nu är det är dags att låta meänkieli få ta mer plats.
–Vi tornedalingar har alltid tagit parti för det svenska och varit lite ängsliga och rädda för att andra inte ska förstå oss. Nu måste vi ta tid för språket – det bygger också vår stolthet.
Skribent: Karin Skoglund
