Robinson-profil har blivit tornedaling

Robinson-deltagaren Björn Hernefeldt, 76, har hittat hem med hustrun Maj-Lis. Sedan november bor de i ett rött hus på Seskarö. (Foto: Privat)

En av Expedition Robinsons mest profilstarka deltagare har blivit tornedaling. Björn Hernefeldt, 76, bor numera på Seskarö.

– Sedan jag flyttade hemifrån som 17-åring har jag bara haft tillfälliga bostäder. Nu har jag äntligen kommit hem, säger Björn.

-Fast jag är inte kvän och inte kan jag någon meänkieli heller.

Tv-profilen har varit med två gånger i Robinson: 2001 och i ”Superrobinson” 2003.  Året därpå, 2004, valdes han till Alla tider Robinson i en omröstning.

Björn utmärkte sig genom att vara väldigt kunnig på överlevnad och lyckades hitta mat på mest oväntade ställen i djungeln. Men vann gjorde han aldrig. Andra gången var han tvungen att avbryta äventyret på grund av en skada i ena benet.

På den tiden var det runt två-tre miljoner svenskar som följde SVT1:s dokusåpa och såg Ängesträsk-profilens strapatser för att överleva.

Trots att det här var för länge sedan har han fortfarande kontakt med forna Robinsondeltagare bland annat via Facebook.

”Robinson har utvecklat mig”

Blir du fortfarande igenkänd som Robinson?

 Jodå, igår när jag var i Haparanda kom det fram ett äldre par, kvinnan plirade på mig och sa att hon kände igen mig. Så jag möter fortfarande folk som minns mig, en del kallar mig bara för Robinson.

Varför kommer folk ihåg dig?

 Tydligen har jag gjort stort intryck. På det personliga planet tycker jag att Robinson utvecklat mig, jag inte är så tillbakadragen av mig längre. Mitt självförtroende har också ökat för jag har märkt att jag kan konkurrera med yngre människor utan problem.

Björn kan också se tillbaka på en tid som sexobjekt.

– Herregud så många kvinnor som jagade mig under några år! Maj-Lis, min fru, tyckte det var kul, hon skrattade bara.

Björn Hernefeldt har en klippbok på 60 sidor tidningsartiklar från sina båda Robinson-äventyr. Hustrun Maj-Lis har under alla år stått vid hans sida. (Foto: Privat)

Älskar tystnaden på Seskarö

Vad gör Seskarö så speciell?

 Jag trivs med skog, natur och riktigt hav omkring mig och allt detta har jag här.

Han och hustrun bor i ett rött hus med tio minuters promenadsavstånd till campingen.

 Vi har 900 meter till vår båtplats, har inga grannar, inga gatlyktor … Här blir svart och tyst och det är härligt, jag älskar tystnad.

Björn och Maj-Lis (född Abrahamsson från Luppio, pappa hette Tyko) bodde tidigare i Kalix Bredviken men huset blev för stort, berättar Björn. Via hans tidigare jobb inom marinen hade han besökt Seskarö och slagits av den storslagna naturen i skärgården.

Hans nuvarande liv består av en hel del musik.

  Jag är trubadur och spelar bland annat på äldreboenden, senast uppträdde jag på Beagle-SM i Haparanda.

Ända fram till i somras syntes han också som knalle på marknader och mässor där hand bland annat sålt de berömda läderhattarna. Åtskilliga har träffat honom på Pajala marknad.

Farfar emigrerade till Amerika

Björn är liksom sin hustru tornedaling genom farfar karl-Johan Henriksson som kom från Hietaniemi församling (Hedenäset). Farfar emigrerade dock till Sydamerika i samband med gruvstrejken i Kiruna under tidigt 1900-tal men kom tillbaka efter några år. Björns pappa är född och uppvuxen i Kalix Nyborg.

Björn tycker inte att det är försent för ett återtåg till Robinson. Han var med på en ny uttagning för fyra år sedan men oturligt nog bröt han två revben och läkarna vägrade låta honom vara med.

Björns äventyr är dock inte slut i och med det. Han drömmer ibland på nätterna om strapatser på de öde öarna liksom om livet till sjöss.

– Jag har varit nära att förlora livet nästan 40 gånger. Senast i Kalix älv där jag låg tre timmar i vattnet, jag fick en båt över mig. Men nuförtiden är jag betydligt försiktigare av mig.

Vem vill du ge en julklapp och varför?

Vi har frågat kända tornedalingar vem de vill ge en julklapp och varför.

Bengt Pohjanen

Bengt Pohjanen, författare, Haparanda/Överkalix: – Tore Hjorth, ordförande i STR-T, önskar jag en god jul. En kompass vill jag ge. Alltid bra att ha för en som ska leda vilsegångna i tidens dunkel. ”Se bakom henne dimma och framom henne natt.” Det är inte så pessimistiskt som det låter, bara poetiskt lån från en Nyårskantat.

Catharina Isaksson

Catharina Isaksson, bibliotekarie, Huddinge/Övertorneå: – Jag vill ge julklappen till de personer som sköter om Luppioberget i Övertorneå med allt det innebär av mat och tillsyn. Restaurang Utsikt har blivit en sådan succé och gör bra reklam för Tornedalen. I julklapp ger jag dem fler stolar.

Lina Stoltz. Foto Rabén och Sjögren

Lina Stoltz, författare/lärare, Luleå: – Jag skulle vilja ge alla barn en vit (= alkoholfri) jul.

Tomas Vedestig

Tomas Vedestig, kommunalråd, Övertorneå: – Jag skulle vilja ge civilminister Ardalan Shekarabi en resa upp till Övertorneå. Så att han får höra hur regeringen kan bistå Tornedalen med att utlokalisera fler statliga arbetstillfällen som plåster på såren efter att staten dränerat vår landsdel ekonomiskt under många långa år.

Daniel Särkijärvi

Daniel Särkijärvi, språkkämpe, Kalix: – Jag vill ge utbildningsminister Gustav Fridolin en bok med hälsning om julefrid och en begäran om en kraftfull förstärkning av undervisningstiden i modersmålsundervisningen i de nationella minoritetsspråken (i dagsläget endast 30-60 minuter i veckan på många skolor). Boken heter Mer än ett språk – En antologi om flerspråkigheten i norra Sverige.

Rut Niska Säfström

Rut Niska Säfström, församlingspedagog, Stockholm/Juoksengi: – Jag vill ge en fin julklapp till alla frivilligorganisationer som arbetar med flyktingar.

Tony Kumpula

Tony Kumpula, idrottslärare, Haparanda: – Jag vill ge ett hjärta till Sverigedemokraternas partitopp eftersom de verkar sakna det.

Johanna Nordblad Sirkka

Johanna Nordblad Sirkka, tf ordförande Met Nuoret, Luleå: – Jag vill ge min guru Maja Mella, verksamhetsledare STR-T, en extra semestervecka eftersom hon varit ett enormt stöd när jag varit tillförordnad ordförande för Met Nuoret.

maja-mella

Maja Mella. verksamhetsledare STR-T, Pajala: – Jag skulle vilja ge julklappen TRYGGHET till alla ensamkommande flyktingbarn som kommit till Sverige under 2015.

Päivi Barsk

Päivi Barsk, egen företagare inom homeopati, Haparanda/Övertorneå/Stockholm: – Jag vill ge en bok till moderaten Sofia Arkelsten som föreslår obligatoriskt vaccinationsprogram. Boken heter A model of health and disease. Jag hoppas att hon förstår engelska bättre än hon förstår hur hälsa, vaccin och sjukdomar hänger samman.

Gunnel Simu

Gunnel Simu, f d kommunalråd, Haparanda/Stockholm: – Jag vill ge min julklapp till Kibena Kongo i Morogoro, Tanzania. Hon är med i samma ledarskapsprogram som jag genom ICLD/SIDA . Hon har blivit vald till första kvinnliga borgmästare i sin stad. Tack vare svenska biståndspengar har hennes ledarskap utvecklats. I julklapp vill jag ge henne styrka och mod att fullfölja sitt uppdrag på bästa sätt för medborgarna i Morogoro.

SONY DSC

Tore Hjort, förbundsordförande STR-T, Haparanda: – Jag skulle vilja ge en julkapp till alla dem som under året arbetat för våra inhemska minoriteter och deras rättigheter i frågor som rör språket meänkieli, vår kultur och våra samhälleliga behov.

”Tornedalingarna stal mitt hjärta”

Vivian Gullickson White, 61, från Kanada letade efter sina rötter – och fann dem i Tornedalen. Här berättar hon med egna ord om sin spännande resa bakåt i tiden. Om surströmming, gravplatser och gästfrihet.

 

Sommaren 2010 reste jag till Tornedalen i Övertorneå, väldigt nära norra Polcirkeln. Kanske kan valet av resa verka udda och för mig själv känns det fortfarande ganska otroligt. Anledningen beror på min hobby: släktforskning.

Bollen sattes i rullning med ett enkelt meddelande på hemsidan ”Efterlysningar via Kalixbygdens Forskarförening” 1998, där jag frågade om mina förfäder. Detta trots att jag inte visste alls vad någon av de svenska orden betydde.

Till min stora överraskning fick jag svar av en vänlig herre vid namn Ragnar Sannemalm från Matarengi, och han skrev på engelska!

 

Mitt livs äventyr 

2009 fick jag insikten att en resa till Sverige och mina förfäders hem inte skulle vara omöjlig.

Mitt livs äventyr, som skulle pågå i sex veckor, började ett år senare i Finland. Jag for från Helsingfors norrut till Kuusamo och vidare västerut till Sverige och Matarengi.

I Övertorneå bodde jag hos Ragnar och Arra som på sitt generösa vis visade mig inte bara deras hem, kultur och seder, utan också tog mig till platserna där mina förfäder levt. Arra och Ragnar var väldigt tålmodiga när det kom till mina många frågor. Jag kommer aldrig glömma deras godhet och jag ser dem nu som en del av min nära familj, trots att vi egentligen är långt ifrån varandra i släktträdet.

emigrant1

Vivian Gullickson White från Kanada (till höger) guidades i Tornedalen av Övertorneåborna Arra Sannemalm (till vänster) och hennes make Ragnar.

Medel mot mygg

Innan jag reste läste jag på nätet att personer som skulle till de norra delarna av Sverige borde ta med Zyrtec. Jag är inte helt säker på varför det tipsades om just det medlet. Instruktionerna uppmanade till att börja ta tabletterna några dagar innan ankomst och att fortsätta under hela vistelsen. Det här skulle neutralisera betten, som kan vara väldigt otäcka, kliande och lämna ärr efter sig, stod det. Jag följde instruktionerna och trots att jag blev biten var klådan mindre intensiv än vad jag upplevt hemma.

Jag hade också packat ner en speciell mygg-jacka, och från min finska kusin fick jag med mig en mygghatt samt insektsmedel.

Den första dagen begav vi oss till Armasaari (min anfader Arendt Grapes hem, den tyska bryggare som kom till Stockholm 1629. Så småningom hittade han till Tornedalen där han startade Sveriges första järnbruks-fabrik).

Vi åkte efter det tillbaka över Torneälv till Sverige. Den gränsen är antagligen den fredligaste gränsen i hela världen. Det finns varken byggnader eller vakter och man behöver inte stanna för att uppge någon anledning till att färdas över till det andra landet. Det enda tecknet på att man åker in i ett annat land är en diskret liten skylt vid sidan av vägen.

Skulle det inte vara underbart om alla landsgränser var lika fridfulla?

 

Pastor Tornbergs öde

Efter att vi korsat älven for vi söderut till Ruskola där min gammel-farfar Edward Johannes Rova levde. Dessvärre stod huset inte längre kvar på platsen, men jag kunde urskilja grundstenarna där byggnaden tidigare stått.

På en promenad i centrala Övertorneå stod jag plötsligt framför kyrkan där mina förfäder hade döpts, konfirmerats och gift sig. Precis när jag skulle träda in blev jag presenterad för en herre som råkade vara en Rova-kusin. Ja, självklart visste han vem Edward Rova var och han kände även en annan herre som visste vart Edwards hus hade flyttats. Rova-kusinen skulle kontakta honom och sedan informera mig. Fru Fortuna stod onekligen på min sida!

Min sjätte gammel-farbror Johannes Jicolai Tornberg var pastor i kyrkan och 1717 blev han misshandlad av kosacker med hans egna käpp, vilket ledde till hans död två dagar senare. De försökte ta kyrkliga dyrbarheter och Johannes försökte stoppa dem. Hans käpp finns kvar i kyrkans förvaring, även om jag inte såg den.

 

”Dessa personer var min familj”

Jag kände mig ganska känslomässig under besöket i kyrkan. Jag vandrade genom kyrkogården och kände igen många av namnen på stenarna. Dessa personer var min familj, mina förfäder och jag hade kommit hem. Under en tyst stund tänkte jag på våra olika liv. Hur mitt hade blivit så annorlunda jämfört med deras och så skilt från mina rötter. Inte för att jag flytt från det, utan för att jag helt enkelt inte hade vetat om det.

Min åttonde i ledet gammel-farfar Arendt Grape dog 1687 när flodvatten drog med sig honom. Hans kropp hittades aldrig. Jag började inse att livet utmed Torneälv måste varit hårt, men att det gav människorna styrka och beslutsamhet. De måste ha varit en kraft att räkna med, precis som älven som flöt genom deras liv.

Vi for norrut till Pajala. Jag blev förvånad att det ungefär 80 kilometer norr om polcirkeln kunde vara så varmt att det nästan kändes tropiskt. Ja, det blir väldigt varmt inom norra Polcirkeln! Här besökte vi också världens största solur som finns i Guinness rekordbok.

emigrant2

Vivian förundrades över det varma klimatet vid Polcirkeln.

Samma jord då som nu

Nästa stopp var i Kengis där Arendt Grape levde innan han flyttade till Armasaari och började bruka jord. Det var här som han lyckades skapa en kanal som ledde vattenflödet från älven så att turbiner roterade och krossade malm som kom från Kiruna.

Det var otroligt att se kanalen, och att gå på samma jord som min åttonde gammel-farfar gjorde för över 400 år sen. Gruvan i Masugnsbyn är fortfarande aktiv idag under LKAB.

Det finns ett stort antal ättlingar till Arendt Grape vid Torneälv. Det är inte särskilt förvånande med tanke på att han hade 14 barn som producerade många barn själva. Hans släktskap har spritt sig över hela jorden och nästan alla personer vid älven har på ett eller annat sätt anor från Arendt.

Min resa fortsatte och älven var aldrig långt borta. Fälten och de öppna landskapen vibrerade med färgen av de lila viltblommorna. En natur målad i skönhet: det blåa i älven, det gröna och lila i träden, gräset, blommorna och skyar av vitt och blått i himlen. Det är en lugn och fridfull plats.

 

Värsta lukten någonsin

På den tredje dagen blev det picknick i Övertorneå. Då fick jag äran att känna den värsta lukten jag någonsin känt: surströmming. Det gjordes försök att få mig att smaka på den och jag fick anstränga mig för att inte må illa. Till slut förstod de andra att försöken inte skulle lyckas.

Nästa stopp var ett besök hos Herbet Wirlöf. Herbert är väldigt insatt i släktforskningen i Tornedalen och har gjort ett fantastiskt jobb att spåra emigranterna. Han flaggade till och med Tornedalsflaggan för min skull! Han förklarade att alla tre färger i flaggan har speciella betydelser: blå är den klara himlen, vit är snön som lägger sig vintertid över dalen och det gula representerar solen.

 

Mitt hjärta blev kvar i Tornedalen

På den fjärde dagen tog vi avsked.

Jag lämnade mitt hjärta i Tornedalen, invånarna stal det från mig. Det är en magisk och underbar plats som är fylld med överraskningar och mysterier. Det är varmt, välkomnande och vänligt. Det är fredligt och tyst men samtidigt vilt och otämjt. Landskapet ligger kvar, opåverkad av resten av världen, endast påverkat av älven och himlen. Det är något odefinierat, men ändå gripbart. Du känner det inom dig.

Jag andades in Tornedalen – och jag andades ut ”jag är hemma”.

Jag vet att jag hör hemma här i dalen. Jag är en Tornedaling.

 

Vivian Gullickson White, Kanada

 

(Översatt från engelska av David Redebo)